Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man tager vad man haver

/

När Mona Sahlin avgick i november utsågs en valberedning vars första uppdrag var att skapa en kravprofil för den blivande partiledaren.

Annons

 I receptet på partiledare ingick bland annat att personens ledarskap prövats inom partiet, goda kunskaper och goda kommunikationsegenskaper, förmåga att samla partiet och att bygga ett starkt lag. En gnutta internationella kontankter sågs också som meriterande.
Knappa fyra månader och många stridigheter senare verkar det som om valberedningen snarare tvingats till man tager vad man haver-filosofin än att följa receptet slaviskt. Det förstnämnda kan förvisso vara en metod som kan ge ett bättre resultat men frågan är om Håkan Juholt är det framgångsrecept som Socialdemokraterna behöver.
Han har uttryckt sig negativt om rut-avdraget, vill höja fastighetsskatten och återinföra förmögenhetsskatten. Han anses stå till vänster och har hittills varit relativt smal politiskt. Han har gott renommé som försvarspolitiker men känns i övrigt relativt oprövad. Juholt har varit kritisk mot partiet och var bland annat en av dem som anslöt sig till SSU-kravet att samtliga i partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande, men någon förnyare är han knappast.
I EL Göranssons bok ”Arbetarrörelsens kris mellan reformism och marknadsliberalism” säger Juholt att han är så ”satans trött” på de närmast religiösa utropen på förnyelse. Hur han tänker profilera sig själv och sin politik återstår att se. Kanske blir det faktum att han är så okänd en styrka då han får chansen att bygga upp sitt namn och sin profil från början, utan något i bagaget.
De flesta som kommenterar valet, inte minst inom Socialdemokraterna, är förvånade över valberedningens förslag.
Gamle LO-ledaren Stig Malm pratar om att han hoppas och tror på fler namn att välja mellan och enligt uppgift ska Håkan Juholt inte vara ett populärt namn bland S-kvinnorna. Lägg till det att det är ett av stridigheter sargat parti som ska välja en partiordförande. Den interna kritiken har varit skarp mot den slutna processen att få fram en ny partiordförande och det har bollats med många namn. En del – som Pär Nuder och Ulrica Messing – var inte intresserade, andra fick inte tillräckligt stöd från partiet. För mindre än en vecka sedan pekades fortfarande Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg och Tomas Östros ut som huvudsakliga kandidater. Men när valberedningen träffade landets distriktsordföranden fick ingen av kandidaterna tillräckligt stöd. Bakläxa för valberedning och order om att vaska fram fler kandidater.
Leif Pagrotsky seglade upp som favorit för en dag eller två, men ett snabbt nej från den socialdemokratiske mingelkungen och valberedningen var tillbaka på den långa listan över kanskenamn igen. Från den, förmodligen långt ner dessutom, plockade valberedningen alltså Håkan Juholt. Men med två ynka veckor kvar till extrakongressen hade man knappast något val än att äntligen presentera en kandidat.
Det muttras säkerligen en hel del i S-leden just nu.
Men mot månader av osämja och att Håkan Juholt ändå måste räknas som en snabbt ihopslängd lösning ska vägas en tung S-tradition. Locket läggs traditionellt på S-grytan när en partiledare ska utses och även om det kokar vilt därinne så visar partiet upp enighet och samling till slut. Det är förvisso kongressen om två veckor som formellt säger ja, men allt annat än en total uppslutning kring den nu lanserade partiledarkandidaten Håkan Juholt skulle vara en jätteskräll.
”Det har varit en lång väntan och en omständlig process, men Håkan Juholt och Carin Jämtin var ett väldigt, väldigt bra val. Så nu är allt förlåtet”, säger Marita Ulvskog, socialdemokratisk EU-parlamentariker och tidigare partisekreterare.
”Nu är det dags att samla partiet”, säger den ratade kandidaten Tomas Östros.
Kanske säger de citaten allt om hur socialdemokratin funkar.

Annons