Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Måndag - ångest

Elin Öholm skriver om en vecka i livet, sju dagar, sju texter, hon kallar dem en novellsamling och sätter titeln ”Hela jävla veckan”, där vi får följa en helt vanlig tjej i övre tonåren genom hennes tankar. Elin Öholm går sista året på Vasaskolan i Gävle. Att skriva texterna, och få dem publicerade, är hennes avslutande projektarbete. Varsågod, ”Hela jävla veckan” av Elin Öholm.

Annons

å saker är så meningslösa som att vakna en måndagsmorgon. Det enda som egentligen når högre på skalan av meningslöshet är att kliva upp. Jag gör det varje vecka, och redan vid frukostbordet har jag ångrat mig. Innan lunch har jag insett vilket fruktansvärt misstag det var att stiga upp och vid skoldagens slut känns det som att jag borde lägga mig ner på trappan utanför skolan och dö. Skolan kommer bli min död, så varför skjuta upp det?

Genom att kliva ur sängen en måndagsmorgon har man satt den fasansfulla veckosnöbollen i rullning. Man kliver ur sängen och går med sömndruckna steg mot fem dagars stress, oro, panik och ångest. Allt detta kommer att hopa sig och bli värre och värre ju närmare helgen man kommer. Det borde vara olagligt att kliva upp före klockan nio på morgonen. Innan dess är man inte vid sina fulla sinnens bruk, och hur ska man då kunna fatta avgörande beslut? Som till exempel om man borde kliva upp ur sängen över huvud taget.

I dag, precis som alla andra dagar, klev jag i alla fall upp. Vid frukostbordet hade jag mycket riktigt ångrat mig och nu när jag sitter på bussen på väg till skolan vill jag helst bara hoppa av och springa hem igen. Fan fan fan. Varför envisas alla som inte går i skolan med att säga: du ska vara glad att du går i skolan, så roligt kommer du aldrig att ha igen. Jag hatar att erkänna det, men jag misstänker att de har rätt. De förstår inte att det inte spelar någon roll vad de säger, för just nu, mitt i det, så har jag fått nog. Jag är trött och less och sur och hatar allt, men återkom om tio år så kan vi sitta tillsammans och minnas våra dagar i skolan som de bästa i våra liv! Men inte nu. Nu trivs jag med att leva i illusionen om att livet faktiskt kommer bli bättre, snälla, ta inte det ifrån mig.

Det är dimmigt ute. Vem som än har hand om vädret verkar inte heller tycka om måndagar. Bussen kör förbi mängder med folk som alla går med nerböjt huvud. Eftersom de går mot jobb och skola tänker jag definitivt inte klandra dem. Jag vet vad de är på väg emot, jag är själv på väg emot samma sak: stress, oro, panik och ångest. Jag undrar vad de tänker på just nu. Det är förmodligen inga snälla tankar om chefen eller läraren som rusar genom huvudet, oh nej. Jag vet ju vad som rör sig i mitt huvud. På måndagsmorgnar hatar jag alla som anser att plugg är en bra idé. Som ni förstår innefattar det ganska många. Jag brukar inte se mig själv som en hatisk människa, men på grund av måndagarna undrar jag om jag inte borde tänka om?

Det kliver på en massa ungdomar på bussen vid varje hållplats, jag är bland de sista som får sitta ner, efter min hållplats är bussen full. Så här är det alltid på måndagar, och bara på måndagar. Folk trängs och knuffas och ropas och stojas. För de har ju inte sett varandra på hela helgen. Vissa försöker hälsa på mig, men jag låtsas att jag inte ser, inte hör. Jag har musik i öronen och tittar stint ut genom fönstret, jag orkar helt enkelt inte. Inte nu. Inte i dag. Kanske senare. Nu vill jag sitta ensam, i min alldeles egna värld. Den är inte så speciell, men den är bättre än vilken måndag som helst. Min värld består enbart av lördagar! Bara lördagar, och varje dag är det lång sovmorgon och chips framför tv:n på kvällen. Ingen skola, och absolut inga läxor.

Nu ser jag skolbyggnaden. Någon annan har redan plingat och bussen saktar in. Helvete. Jag vill inte kliva av.