Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mångkulturen är ett fiasko

Replik på David Nyströms ledarkrönika den 18/12; "Inte ens om alla fick Nobelpris".

Politiker och journalister ligger i botten när det gäller hur stort förtroende svenska folket hyser för olika yrkesgrupper. Detta kan man förstås försöka bortförklara på många olika kreativa sätt och vis. Men kanske, bara kanske, finns det en viss grund för denna förtroendebrist. Som att varken politiker eller journalister längre lever i den verklighet de uppger sig beskriva och därför förlorat kontakten med folket och samhället.

Kanske är det även så att man inte behöver vara dödsnazist, eller ens främlingsfientlig, för att tycka att det är en olycklig utveckling att Sverige allt mer anpassas efter muslimska seder och bruk, från att ha varit ett land där religiositet varit på stadig tillbakagång. Att vi har runt 500 000 muslimer varav minst 200 islamistiska extremister redo att begå terrordåd både i Sverige och på export, att fler och fler "svenskar" grips för terrordåd, att upploppen och otryggheten i förorterna ökar och sprider sig, att det hela tiden slås nya rekord i grova och grymma brott.

Brottsstatistiken talar sitt eget tydliga språk, i form av Brottsförebyggande rådets rapporter 1996:2 och 2005:17, som dels visar att utrikes födda och barn till utrikes födda är kraftigt överrepresenterade. Dessutom visar den att överrepresentationen ökade från 1996 till 2005, utan att detta förklaras av socioekonomiska faktorer som utbildningsgrad eller inkomst. Det är inte rasism att erkänna detta, däremot är det ett svek mot alla inblandade att blunda för problemen och det är aldrig en lyckad strategi för att finna en lösning.

BRÅ har nu valt att sluta publicera statistik över gärningsmännens ursprung, då Brottsförebyggande rådet tydligen tycker det är oviktigt för brottsförebyggande åtgärder vilka det är som begår brotten, en tämligen unik inställning för en myndighet som BRÅ.

Att mångkulturen är ett stort fiasko världen över är ett faktum och inte heller det rasistisk propaganda. Goda avsikter garanterar inte en lycklig utgång, något allt fler länder tvingats inse, utan att ha samma generösa välfärdssystem som Sverige med retroaktiv föräldrapenning och fulla förmåner.

Storbritannien, USA och Kanada har framhållits som föregångsländer när invandringen diskuterats, men man nämner inte vilka enorma problem dessa länder har eller vilka förutsättningar som råder. Storbritannien har nollvision vad gäller nettoinvandring och stora problem med integration och växande islamistiska samhällen i samhället, de blundar även för svartarbete, skattefusk och löner under minimilönen samt begränsar välfärden för invandrarna.

I USA är segregationen total. I Kanada har man en strängt tillämpad arbetskraftsinvandring, där man även försäkrar sig om att flyktingar ska kunna anpassa sig och hitta arbete, som på intet sätt liknar invandringen i Sverige.

Jag tycker Sverige ska vara ett tolerant land och att svenskarna är ett tolerant folk. Men tolerans för det annorlunda är inte samma sak som anpassning av det svenska till det främmande, så som sker i Sverige.

Tolerans är inte att införa muslimska helgdagar i Sverige, som Carin Jämtin föreslog 2011. Tolerans är inte heller att förminska det svenska framför det utländska, som flertalet ledande politiker gjort. Tolerans och religionsfrihet är inte att muslimer har rätt att bygga moskéer bara för att det finns kyrkor i Sverige, religionsfrihet är friheten att tillbe vilken religion man vill, eller att vara ateist.

När Sverige äntligen brutit sig loss från en religion finns det ingen anledning att bereda vägen för en ny, som dessutom är så utpräglat kvinnoförtryckande, homofob och intolerant. Vi kan acceptera att andra har den tron, men vi bör inte aktivt medverka till att den ska bli en del av Sverige och svensk kultur. Tolerans är inte att blunda för problem av rädslan för att framstå som intolerant, det är inte heller att brännmärka meningsmotståndare som rasister, fascister och nazister istället för att sakligt bemöta deras argument och invändningar.

Media behöver ta sitt ansvar och börja med en saklig rapportering istället för politiskt vinklade pekoral som variation till kändisskvallret och nyheter från TT.

David Nyström skriver: ”Bekämpa brottslighet. Människor fungerar (tyvärr) så att de noterar om en främling begår brott, men ignorerar om någon av den egna nationaliteten gör det.”

Nej David, människor reagerar på att en klar minoritet av befolkningen begår en klar majoritet av alla brott. Människor reagerar på att media och politiker låtsas som om detta inte var ett växande problem utan istället aktivt bidrar till att mörka hur det ser ut genom att t.ex. utelämna gärningsmannasignalement som antyder invandrarbakgrund (media) eller slutar rapportera relevant statistik (BRÅ). Transparens är uppenbarligen bara viktigt när den gynnar den egna ideologin och den egna utopiska verklighetsbilden.

Om det finns högermakter som förvränger verkligheten för att främja sina egna politiska syften så finns det ännu starkare vänstermakter som gör detsamma.

Nyström skriver vidare: ”Reclaima Internet. Kavla upp ärmarna och sätt nävarna i tangentbordet.
I över ett decennium har SD fritt kunnat lägga ut en bombmatta av anonyma kommentarer på tidningarnas webbsidor, nästan helt utan att möta motstånd.”
Eller är det så att när vanliga människor får komma till tals, istället för twittereliten, proffspolitiker och ledarskribenter från rasrena tidningsredaktioner och dito bostadsområden, så ljuder inte hyllningsropen över mångkulturen lika högt?

Politiker, kulturpersonligheter och journalister gör karriär på att ha ”rätt” åsikter, oavsett hur verkligheten ser ut, inte på att vara ärliga och rakryggade. Det är vi andra som får leva i samhället ni skapar på grund av ert godhetskomplex. När Nyström skriver ”reclaima internet” får jag Westerbergska vibbar om att censurera bort ”felaktiga” åsikter för att återställa skenet av att det råder folklig konsensus kring invandringsfrågan.

Nyström skriver också: ”Ge motbilder. Berätta om människoöden, människor som flytt döden, i Syrien eller någon annanstans. Låt inte SD:s påståenden om att uppåt 85 procent inte är ”riktiga” flyktingar, få fäste.”

Nej David, vi vill inte höra om fler Hibo, Jan Björklunds 17 år gamla exempel och starkaste (enda?) argument för flyktingpolitiken i partiledardebatten i oktober 2012. Detta trots att flickan Hibo hade fått asyl även med SDs partiprogram, vilket gör påståendet direkt felaktigt. Än mindre utgör det något svar på viktiga frågor som ”Hur mycket invandring klarar Sverige?” eller ”Gör vi största möjliga humanitära nytta genom att spendera enorma summor på att importera flyktingar till ett utanförskap?”.

Att prata om integration gör inte människor mer integrerade, att prata om solskenshistorier gör inte invandringen till en framgångssaga. Vi behöver inte prata om positiva undantagsfall, vi behöver prata om verkligheten och om hållbara lösningar.

Om du vill prata om konsekvenserna av invandringspolitiken vore det förstås ärligast om du parallellt med berättelserna om krigsflyktingarna även berättade om att för varje person vi ”hjälper” så hade vi kunnat hjälpa hundrafaldigt eller tusenfaldigt fler om vi spenderat resurserna annorlunda och även visade deras öden, de som inte hade pengar till flyktingsmugglare. Visa alla vi väljer bort när vi väljer att hjälpa de som har resurserna att ta sig hit. Visa även offren för den ökade kriminaliteten invandringen fört med sig till Sverige. Det vore ärlig journalistik.

Vi vill ha transparens och samtliga fakta på bordet. Vad kostar invandringen, vilka är konsekvenserna för välfärdssamhället på kort och på lång sikt, hur ser brottsligheten för invandrare ut egentligen?

Hur försvarar man att ta hit hundratusentals människor till ett långvarigt utanförskap i växande ghetton med tragiska konsekvenser för både dem och Sverige, när man för samma pengar hade kunnat hjälpa miljoner människor på plats? Inte nödvändigtvis samma människor, förstås, utan kanske några av de hundratals miljoner vi prioriterar bort i dagsläget.

Hårddraget kostar vår ”medmänsklighet” miljontals liv varje år. Att blunda för detta tycks det vara ett pris värt att betala för er. Det verkliga priset betalar svenska samhället och alla som inte har resurserna att köpa sig en resa till Sverige.

Johan Hellström
Uppsala

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel