Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mångsidiga Clara väntar på uppdrag

/

Clara Salander, en aktiv dam som snart fyller 87 år, söker jobb. Hon vill ha uppdrag som illustratör...ja, egentligen vad som helst inom konstsfären. Clara flyttade till Gävle för fyra år sedan efter ett spännande liv i den stora världen.

Annons

– Jag tycker att jag ligger för mycket på soffan. Jag skulle vilja ha lite uppdrag, inte för pengars skull utan för att ha något meningsfullt att göra och få stimulans.

Clara Salander är otålig och full av uppslag och projekt som hon vill förverkliga.

Hon flyttade till Gävle för fyra år sedan med sin Sune, på uppmaning av sonen Jens Salander, rektor för Konstskolan i Gävle. Han ville gärna ha sina föräldrar på närmare håll och övertalade dem att sälja huset på Österlen och flytta norrut. I Österlen var de så beroende av att ha bil och det inverkade också på beslutet.

Och visst, hon förstår att det inte är så lätt att skaffa sig nya vänner och nya sysselsättningar när man är i hennes ålder. Om ett par veckor fyller hon 87 år.

Men har man levt ett intensivt liv med utflykter över hela världen är det inte så lätt att tillbringa dagarna på soffan.

Både Sune och Clara är, liksom de två sönerna, konstnärer och det märks i deras hem. Verken finns lite överallt, på väggar och till och med i taken. Det är textilier, tryck, skulpturer i trä och dockor bland mycket annat.

Flera böcker har Clara på sitt samvete och fler är på gång.

Nu har hon färdigställt manuskriptet till boken om Madame Alda, med egna illustrationer förstås, och den är på väg att ges ut. ”Som kammarjungfru hos Madame Frances Alda” är titeln.

Madame Alda träffade Clara 1948 när hon hade lämnat Finland efter kriget för att söka in på Cranbrook Academy of Art i Michigan. Hon skulle bo hos en morbror men det fungerade inte så bra. Vad gör man då, för att få sin försörjning?

Clara hade sökt och kommit in på den välrenommerade konstskolan men hon kunde inte söka stipendium förrän hon hade börjat där. Svartjobb som piga var det enda som stod till buds, hon hade ju bara besöksvisum. Och jobb fick hon, hos den stora operadivan Frances Alba, en rödhårig dam med hett temperament som varit stor stjärna på Metropolitan Opera och dessutom tidigare gift med själva chefen, Giulio Gatti-Casazza. Nu var hon omgift med Ray Vir Den, en tio år yngre man som hade reklambyrå i New York. Och operakarriären var över sedan länge. I stället spelade hon upp med sin personal som publik.

Clara fick jobb som kammarjungfru i maj och efter två veckor sa hon upp sig. Hon insåg vilken risk hon utsatte sig för eftersom Madame Alba avskedade sina anställda på löpande band och då genom att ringa polisen som skickade iväg de illegala arbetarna ur landet.

Det kunde Clara inte riskera.

Men Madame gillade Clara och övertalade henne att stanna. Det gjorde hon över sommaren, i Madams och hennes mans ståtliga sommarvilla Casa Mia på Long Island.

Clara tyckte faktiskt att det var spännande.

Men lite ställd blev hon i början när hon insåg att hon skulle klä sin arbetsgivare på morgonen.

– Har du aldrig klätt en dam, frågade hon Clara uppfordrande.

Det hade hon naturligtvis inte.

De var fem tjänare i hushållet. Trädgårdsmästare och chaufför hade maken, som var charmig och trevlig, ansvar för medan Madame styrde och ställde med kokerskan, hovmästaren och kammarjungfrun.

Under den sommaren fick tolv av dem sparken.

Clara klarade sig med festliga minnen i behållning. Hon fick träffa bland andra president Hoover och en italiensk prins.

Hon fick också betalt för sitt fyra månader långa jobb, ett berömmande betyg och kunde med gott samvete börja i konstskolan.

Och stipendium fick hon. Dessutom deltog hon i en tävling och vann både första och andra pris och fick dessutom ett hedersomnämnande. Checken räckte mer än väl till utbildningen.

Efter två år lockades hon av kamrater till Haiti där en grupp konstnärer skulle ansvara för offentliga utsmyckningar i samband med öns 300-årsjubileum.

Sen kom hon inte in i New York igen eftersom Finland inte hade ratificerat fredsavtalet med USA. Medborgare i Finland fick resa igenom USA men inte stanna.

Och eftersom hon längtade hem till sina föräldrar återvände Clara till Finland. Därifrån till Borås där hon träffade Sune, till Helsingfors ett kort tag och sedan till Umeå, björkarnas stad, där de två sönerna föddes.

Nu bor hon som sagt i Gävle.

När hon kom var hon full av idéer och uppslag. Har inte Gävle någon typisk souvenir? Hon undersökte saken, hittade inget speciellt och gjorde så egna förslag, till exempel olika dockor. En fick heta Snus-Maja, en annan var en smal kaffeböna. Hon hade tänkt tillverka en prototyp som sedan kunde tillverkas av andra.

Men ingen nappade. Hennes originaldockor såldes ett tag i Länsmuseets presentavdelning men det hade Clara aldrig tänkt så dem hämtade hon hem.

Nu går hon och funderar över det här med teckning.

Det finns ju en massa skrivarkurser, däremot inga tecknarkurser. Många manuskript hamnar i skrivbordslådan. Vore det inte en bra idé att anordna parallellkurser så att skrivarna fick kontakt med tecknare som kunde illustrera manusen? Då skulle de kanske bli mer intressanta.

Själv ska hon illustrera ytterligare en bok om Umeå. Den första, ”Hur Umeå blev björkarnas stad” kom för ett år sedan och fick mycket beröm. Det är en bok för barn av Anita Blomqvist.

Clara är en mycket mångsidig konstnär. Hon arbetar i många material, inte minst textil. Hon har till exempel kommit på ett genialiskt och enkelt sätt att sticka tröjor. Man börjar helt enkelt uppifrån och sedan stickar man ner i ett enda stycke, utan sömmar. Hon har berättat om sin metod vid en inspirationsträff på Länsmuseet och hon delar mer än gärna med sig av sin metod.

Clara är finlandssvenska, uppvuxen i en intellektuell miljö.

– Men jag har gått väldigt lite i skolan, bara motsvarande högstadiet. Jag slutade när jag var 16 år och det förvånar mig, mina föräldrar var ju så litterära och hade tagit studenten. Men vi var sex syskon så det kan han handlat om ekonomin också. Men ingen uppmuntrade mig att fortsätta. Från 18 års ålder har jag försörjt mig själv.

Vad är meningen med livet?

– Inte att ligga på soffan. Att ha vänner är trevligt. Vi är vana vid att folk bara kom in och besökte oss när vi bodde i Österlen. Så är det tyvärr inte här i Gävle. Vi vill ha ett enkelt umgänge. Här måste man ha bjudningar och göra snittar och middagar och jag har aldrig lagat mat. Det är Sune som alltid lagat maten. Det är jag glad för.

Det står en dator på skrivbordet!

– Ja, det är jag som använder den men bara som ordbehandlare. Jag kan inte plogga och blogga och allt vad det heter.

Hur vill du att ditt liv ser ut om tio år?

– Jag har inte stort hopp att jag lever då. Jag är skakig och minnet börjar svika. Jag är så glad att jag har Sune och att vi har varandra. Vad mer kan man vänta sig av livet? Jag tycker det vore trevligt om man kunde tro på en Gud men jag är inte religiös. Får jag förresten visa dig en sak?

Säger Clara och springer upp som många gånger under vårt samtal och tar fram något att visa mig.

Mer läsning

Annons