Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mannen som älskade att vara hatad

Det har klagats en hel del över hur lite pengar svenska staten har satsat för att ära Strindberg under 100-årshedrandet av hans död, men det kunde vara värre. När det förra året var 50 år sedan Louis-Ferdinand Céline gick bort meddelade den franska kulturministern Frederic Mitterrand året till ära att författaren skulle tas bort från landets lista över viktiga kulturpersonligheter på grund av de antisemitiska pamfletter som han skrev på 30-talet, vilka efter Andra Världskriget raserade hans litterära karriär.

Man kan lätt tänka sig att Céline skulle ha myst lite om han hade fått reda på det. När man läser hans sena böcker är det uppenbart att han trivdes i sin outsiderposition. Han älskade att vara hatad, förbisedd, fattig och nedvärderad och han älskade att klaga över det. För att kunna skriva så fyndigt, uppfinningsrikt och vitalt om att man är en bitter surgubbe måste man finna ett nöje i att vara det.

I från slott till slott, som nu för första gången ges ut i svensk översättning, får man som läsare följa med på Céline, hans fru Lilli och katten Béberts landsflykt efter kriget. Att lyckas hänga med i texten är dock inte helt lätt. Céline skriver i en febrig monologstil som är full av avsiktliga skrivfel och kronologiska hopp utan minsta förvarning. (Hans Johanssons översättningsarbete är förtjänt av en bragdmedalj).  Som läsare kastas man mellan Danmark, den franska kolonin Sigmaringen i Tyskland och författandets nutid i 50-talets Frankrike där Céline jobbar som läkare och är fattig för att han har ont om patienter och de han får ofta struntar i att betala.

Så här kan det se ut:
”Drickbart vatten? ... visst! visst! ... smaka på det! ... vad tycker ni om klorluten? … den går kanske att dricka blandad med mycket vin? … men outspädd? … det är ett dåligt skämt detta så kallade dricksvatten som är mättat med klor! jag påstår att det är odrickbart! … å, det finns mycket annat att klaga över … förvisso! Min situation i sin helhet! … och jag tråkar ju ut alla med mitt suckande! … vilken fräck gynnare! … det var vad Achille Brottin sade till mig häromkvällen: ”Få folk att skratta! Det kunde ni, kan ni inte längre det? …” han var förvånad!”

Och så vindlar texten på. Céline för en grotesk dialog med sig själv och bryter så många skrivregler och skymfar så många människor han kan. Texten är självbiografisk men så överdriven i sina beskrivningar att den är svår att använda som något historiskt dokument.

Céline var själv noga med att han inte skrev någon nöjeslitteratur för att roa och som läsare får man kämpa både för att hänga med och man blir obönhörligt en aktiv medförfattare. Det är slitsamt, stundtals roligt och förbannat frustrerande. Särskilt när de korta partierna kommer där fransmannens lysande berättande, som suger in en med järnhand, och som gjort ”Resa till nattens ände” till en klassiker som överlevt författarens alla snedsteg. Men de är över på högst ett par sidor och man är tillbaka i surgubbens uppror mot såväl skrivregler som god smak. Språkligt genialiskt men för extremt för att de 350 sidorna inte ska bli mer slitsamma än givande.

Andreas Jakobsson