Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Människorna i öknen - på egna villkor

Annons

Sand, blott sand... så långt ögat ser. Ett kargt och sterilt landskap som sedan tusen sinom tusen år är dött och uttorkat. Bedövande monotont och platt. Ett oändligt salthav, omänskligt och otillgängligt.

Man minns filmen ”En iskall i Alexandria”; den plågsamma helvetesresan genom öknen, svek och förräderi... Rommels bepansrade ökenråttor, ute på ett på förhand hopplöst krigståg... Vid El Alamein ligger 22 000 tyskar begravda. Vid sidan om dem engelsmän och italienare. Den mörka bilden av öknen: oöverstigliga svårigheter, krig och elände. Till öknen beger man sig bara inte; öknen undanber man sig.

Göran Börges imponerande bok, som föregåtts av ordentlig research, som alltid när han skriver, punkterar alla myter, stör föreställningen om öknen som en plats att skygga för; förförd av Börges excellenta ord- och bildkonst vill man bege sig dit så fort man bara kan. Fixa en fyrhjulsdriven japanare, hyra in en erfaren guide/skyddsängel, bunkra ett antal dunkar med vatten och bensin och förtöja dem på taket. Sedan är det bara att ge sig i väg, ibland på knagglig asfalt. Allt är inte bara ett orört, av vinden nyss framskickat, sandtäcke.

Sahara – världens största öken. 500 mil lång och 200 mil bred. Börge startar, med sitt resesällskap genom alla år, hustrun Ingrid, i Egypten och reser västerut, i riktning Libyen, därefter väntar Marocko och Västsahara. Efter att ha införskaffat intyg och resetillstånd och gjort sig beredd på att möta beväpnade soldater och kontroller; den egyptiska staten vill inte ha några fler dåd mot turister; turistnäringen är för viktig för det. Det gör dessa trakter till de kanske mest säkra i hela världen; ingenting får helt enkelt hända. Och de människor Börge träffar på sin ökenodyssé är för det mesta vänliga och gästfria, ännu inte kommersiellt fördärvade av massturism.

Det har blivit en sinnesberusande, med läckra illustrationer i mängd, upptäckandets bok som man har svårt att lägga ifrån sig. Den erfarne skribenten och resenären – lägg till den skicklige fotografen – Börge framkallar frodiga oaser och palmer dignande med dadlar; nattens isande kyla; dagens brännande hetta; färgexplosioner; förhistoriska klippristningar; brant stupande dyner som avlöser varandra kilometer efter kilometer; väldiga berg som ställer sig framför en; kamelskelett och spår efter ökenrävar... Man blundar och ser framför sig de forna slavkaravanerna med barfota människor som inte orkade ta ett steg till och lämnades kvar i sanden; hör skotten från slagen under andra världskriget; tjusas av betäckta kvinnor som säljer guldsmycken. Jodå, ökenromantiker blir man lätt när man sugits in i boken...

Till skillnad från den nyktre Börge, som inte glömmer bevattnings- och försörjningsproblem, fruktansvärd fattigdom, än i dag förekommande slaveri, rasism – framförallt riktad mot sudaneser; människan som människans varg. Exotisering och kolonialistens attityder saknas helt hos Börge. Han SER människorna i öknen, de framträder på egna villkor. Och han fördömer oljeletandets vandaler, där de drar fram; och de långfingrade plundrare som snor med sig artefakter. Platt, monoton och livlös? Glöm det. Tvärtom. Till Sahara reser man för att finna livet; det omväxlande och nyansrika, vackra och obegripliga. Sahara – i Börges ord och bilder – gör ont, berör och hugger tag i en; lockar och lurar fram melankoli.

I mötet med det gränslösa och oöverblickbara finner man kanske sig själv. Du har ingenstans att gömma dig, du är utlämnad till dina egna känslor och reaktioner; först i öknen undkommer man inte längre sig själv. Sandstormar blåser upp – men förgår. Allt är enkelt och elementärt. Man är förflyttad till en existentiell nollpunkt; här börjar och slutar allt. Det är på samma gång välsignat och hudlöst.

En usel, knasigt ihopklippt film med Helan och Halvan hette ”Vi fara till Sahara”. Bortsett från den risiga rullen... just det! Mot Sahara!