Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Birro blir aldrig pretto

Jag gillar när människor delar sin berättelse. Jag tycker vi borde göra det oftare, det är en liten bot mot ensamhetens mörker. Marcus Birro gör det. Bjuder in oss i sin berättelse, i sitt mörker, sin dråplighet, sina snedsteg, sin sorg och insikt. Vi får skratta, åt honom, åt oss själva, det är skönt.

Annons

Gamle depprockaren Wayne Hussey spelar en låt. Tänk att det är h-a-n, han som gjorde musiken på den där svartröda Sisters of Mercy-skivan, det är egentligen inte klokt.

Men han står där, sjunger, spelar, inget märkvärdigt, inte pretto alls.

Och Birro läser ur sin bok, övergår till att tala fritt, om att mötas, skiljas: ”Det enda vi blev var att vara ensamma om att vara ensamma”. Drömmen om att bli rockstjärna, den landade i punk, elgitarrer och öl. Marcus fick överge rockstjärnedrömmen för att bli ”en som lider för konsten”.

Ändå liknar han en rockstjärna lite grann, ja mer och mer vad kvällen lider, i intensiteten, i närvaron, i flödet av ord. ”Människor blir aggressiva när de blir lyckliga” säger han, menar de radhuslyckliga, de maniskt storhandlande.

Det handlar mycket om hatet mot ”vanligt folk”. Och om nederlag, besök hos socialsekreterare, jobbsökarkurser och att de enda som stod på ens sida var rockmusikerna.

Wayne gör The Mission-hiten Wasteland och mitt i sticker han in Neil Youngs The Hurricane. Inte sjunger han perfekt, spelar inte så perfekt heller, det är minnet som är där, minnet av hjältar och vad de betytt, i en tid när musiken faktiskt avgjorde, kanske till och med om man skulle leva eller inte. Ännu en The Misson-låt, vackra Dragonfly, med Wayne vid keyboarden och Mats på munspel.

Och Markus fortsätter berätta, om far, mor, kvinnor, sprit, om det han ville bli och det han blev. Om sonen Dante som dog vid födseln, naket och gripande. Och sen om att bli som de man föraktar. Som det kan gå, när man lyckas och kan byta 20 sunkiga kvadrat mot 115, kakelugnar och aktiebolag. Bli ett drygo som hetsar upp sig över grannarnas fester innan de ens börjat festa, ja, jo, såna känner jag med.

Lite patetiskt, förutsägbart och banalt blir det och jag vet inte om jag riktigt, riktigt tror på det, för går det sådär bara, finns inget som bjuder motstånd? Varför skulle han annars stå här och dela allt med oss?

Jag tror den är lika närvarande än, i lite andra kläder bara, protesten, mot likriktningen, mot tidens medvetslösa gång, mot döden. Han pratar ju om döden, att den hatar när vi kommer samman, rör vid varann. Och jag tänker, att det är ett sådant ögonblick han skapar här och att det är väldigt fint.

Sist några låtar för fansen och det gör inget att de inte låter som förr, vi går ut, värmda och fulla av långsamt mörker.

Camilla Dal