Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marint och monumentalt

Det ska bli marinfestival – alltid dessa festivaler! – på Alderholmen till helgen. Jag tror det blir bra.

Annons

Jag är ju ofta därute. Lunchpromenaden bär i väg dit. Det är förbluffande att så få tycks göra likadant. I alla fall att döma av allt konstigt man läser i tidningen (insändarna) om att Gävle inte vänder sig mot havet längre. Att man inte vet var hamnen eller till och med var havet är och annat dumt.

Samt att bron måste rivas för annars kommer inte sjöfarten in.

När jag hör och läser det där inser jag att den här marinfestivalen är livsnödvändig för Gävle. Nu kan de styrande visa upp – tack vare att man röjt på Alderholmen och som bäst fortsätter att bebygga Gävle Strand – att man vänt Gävle mot havet igen.

Sjöstaden Gävle har nämligen återuppstått här ute, det är det nya som jag så länge tjatat om (tyvärr för döva öron!). Sjöstaden finns inte längre inne i den i den uppgrundade Gavleån i höjd med polishus och bibliotek.

Och det är naturens och utvecklingens gång. Att tro något annat är fruktlös nostalgi.

Sjöstaden finns på Alderholmen och den växer alltmer. Många småbåtar kan ta sig under bron och under broarna i kanalen. Jag ser hur småbåtsmarinan växer.

Utanför bron finns massor av plats längs tomma kajer för segelbåtarna. Hela Nyhamn ligger där beredd att ta emot gästande båtar – som avsikten också är på sikt.

Redan till helgen visar kommunen hur det kan blir när man nu riggar en tillfällig gästmarina – med dusch, vatten och toalett – i Nyhamn. På skyltar kan man dessutom se de nya som ska byggas där kanalen börjar.

Sätt gärna upp flera sådana skyltar som visar expansionen. Utan expansion ingen framtid.

Bland annat planeras affärer längst ner i byggnaden. Det får mig att minnas förslaget att lägga det som blev Hemlingbys Ica Maxi här ute i Nyhamn. Ett förslag som stoppades på politisk väg!

Så oerhört fantasilöst. Antagligen kunde man inte tänka sig hur det skulle se ut när det är röjt som i dag. Nu när sly, skrot och bråte är borta ser man hur stora parkeringsytor som finns här.

För några år sen placerade jag mig själv i den värsta bråten i en på platsen upphittad uttjänt fåtölj (om någon minns). Nu inte ett spår av detta.

Och tänk ett systembolag intill (som i Hemlingby fick)! Inga seglare skulle tycka annat än att Gävle hade Sveriges mest suveräna gästhamn. Beröm som skulle föras med djungeltelegrafen från farkost till farkost.

Jag går här ute och ser hur vattenlivet leker intill kanalen och ån. När värmeböljan kom åter i slutet på förra veckan började folklivet att blomstra. Småpojkarna badade i kanalen, folk solade på gräsmattorna och i trapporna i lä ner mot vattnet och solen. Fiskarna kantade kajerna.

Nu har man röjt och snyggat upp festivalområdet. Man har lagt ut en pontondocka av imponerande mått och en mindre flytbrygga, bägge i betong.

Jo, jag tror det här blir bra. Och jag hoppas att, Gävleborna, och turisterna, äntligen ska förstå var Sjöstaden Gävle ligger.

På vägen hem passerar jag ännu ett område som bär förnyelsens prägel. Öster som ligger alldeles granne med Gävle strand.

Vad har inte hänt där med det ruffiga området?! Vilken förnyelse!

Jag bodde här ett par år på 70-talet. Öster var då nergånget, i lätt förfall, socialt på väg att slås ut.

Jag skrev då att det var ett råtthål och fick förstås på moppe för det av de ansvariga – det är ju alltid budbäraren man hänger.

Men jag hade rätt. Jag hade själv sett storråttorna springa över gårdsplanerna, ja till och med ta vägen in i husen. Det sas att de höll till i de trasiga kajskoningen borta vid Lillån, den bit som är kvar av Holmkanalen. Förr i världen hade de kalasat på något hos Gevalia,

Och så nu en sådan förvandling. Uppsnyggat med nya fina ytterdörrar. Nymålat, nya balkonger, nya altaner. Lite stökigt på gårdarna ännu, men man jobbar hela tiden på att fräscha upp.

Men det som gjorde mig mest lyrisk var Rolfcarlwenrners monumentala målningar på fasaderna i eldsfärgerna rött, gult, orange. Skam till sägandes hade jag inte sett dem förut.

Fascinerad gick jag runt och räknade till sex stycken: Han som spelte kula, det unga paret i ”Kyssen”, den stora familjen samlad, herrn eller damen med hundarna, fågeln såsom av eld, killarna med trunkarna.

Alla storslagna. Vilken stadsdel!