Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Europa som arbetsplats

/

Erika Bjerström, TV-journalisten som vi sett rapportera från Europa i SVT, har sina rötter i Gävle. Nu kommer Erika med en intressant bok om sin tid som utlandskorrespondent, "Porslinsmålerskan i Limoges".

Annons
Hennes promenad genom Gävle en måndagsmorgon väcker minnen till livs.
Erika har varit i sin gamla hemstad på dop och har bott över hos faster Ingrid i Furu vik.
Det var här i Gävle som Erika föddes och det var här hon bodde från det hon var nio till 14 år gammal, tillsammans med sina två yngre syskon, en syster och en bror och sin mamma Cristina.
För Erika var det en tid av både sorg och glädje.
Sorg, för det var här hennes pappa Bengt dog, blott 32 år gammal, i cancer.
Här hade hon också härliga skolår, på Solängsskolan, den bästa skola hon gått i, säger hon.
Det var på 70-talet när elevinflytandet var stort och Erika, som var röststark i klassen, lyckades förhandla så att hon slapp läsa nor diska språk till förmån för mer uppsatsskrivning.
Det ångrar hon i dag när hon tvingas tala engelska med danskar.
Hon minns med glädje både rektor Lennart Ahl och inte minst sin klassföreståndare, Kjell Ruthberg.
Det var på Solängsskolan hon började jobba elevfackligt och fick lära sig argumentera, åka runt och hålla föredrag och kurser.
Det resulterade i en intervju i Gefle Dagblad som Tetha Åhs gjorde med en 13-årig Erika som hade åkt runt med ett studiematerial från RFSU. Hon var ute i skolorna och pratade om preventivmedel. Hon själv var okysst men låtsades som om hon hade total koll. Det framgick i artikeln. Mormor och morfar blev förskräckta.
Erikas start i livet innebar många flyttar. När hon var fyra år flyttade familjen till Buenos Aires där pappan jobbade för Alfa Laval. Efter en kort tid i Sverige var det meningen att familjen skulle fortsätta till Mexico City. Men då blev pappan sjuk och Erika och hennes bror flyttade hem till mormor och morfar på Bergs gatan. Där fick hon börja i Solängsskolan i andra klass och gick där till och med sjunde klass.
När pappan dött på Gävle sjukhus flyttade familjen till Fridhem och därefter till Stockholm när mamman hade träffat en ny man.
När Erika var 16 år åkte hon till USA och gick journalistutbildning på Temple University i Philadelphia. 1986 flyttade hon till Bryssel och arbetade i Europaparlamentet som första svensk, som informationssekreterare för Green Progressive Alliance.
Sen fick hon sommarvikariat på tidningen Land och där träffade hon sin nuvarande man, Anders, som övertalade henne att flytta hem från Bryssel.

Vilka minnen har du från din barndom?
- Den enda plats som bestått i mitt liv är Havsvägen i Furuvik och släktens sommarställe där. Vi har också ett ben i Bohuslän, på min mammas sida. Jag tror jag har gått i åtta olika skolor och det har gett mig social kompetens men också en rotlöshet. Det blir så för barn som flyttar runt. För mig är det en utmaning att stanna kvar på ett ställe men nu när jag har barn får jag skärpa mig och ge dem kontinuitet.

Hur är det att gå i Gävle igen?
- Jag tänker på Gudinnan, som farfar var med och drev igenom att den köptes. Hon är väldigt vacker och det känns som en hälsning från honom. Pappa ligger pappa begravd här.
Sen skrev jag en artikel på 90-talet i Dagens Nyheter. Jag var kritisk bland annat till misslyckade turistsatsningar och att havet inte går att hitta i Gävle. Jag tycker att jag har fått rätt. Nu bygger man bostadsområden vid havet och Gävle har börjat marknadsföra sig bättre.

Men det är inte kallare i vattnet här, som du skrev!
- Jo, det är det. I alla fall i Furuvik. Det är sällan över 14 grader.

Folk reagerade!
- Ja, de hängde upp sig på allt och var helt galna. Jag blev hitkallad av Hembygdsföreningen som skulle hålla räfst och rättarting. Men jag åkte inte hit. Min mormors bror var Folke Löfgren, Mr Gävle kallad, och han var inte glad på mig. Då kraschade journalistrollen helt med släkten.

Ångrar du att du skrev artikeln?
- Nej, det kan jag inte säga. Andemeningen var bra och om den retade upp några kommunpolitiker och fick dem att tänka i nya banor, så var det bra.

Varför blev du journalist?
- Det har jag alltid vetat att jag ville bli. När vi bodde i Argentina umgicks mina föräldrar med en mycket känd journalist, Jan Sandquist, som rapporterade om kuppen i Chile. När man talade om honom var det med en alldeles särskild klang i rösten så jag begrep när jag var väldigt liten att det var något speciellt att vara journalist. Sen är jag väldigt nyfiken och intresserad av relationer och människor. Det kändes helt naturligt.

Du har gått från att vara en skrivande journalist till tv.
- Ja, det har sina sidor. Jag skriver ständigt ändå och jobbar med mina manustexter. Tidningsskrivandet är ett ensamt jobb. Man sitter på sin kammare och sliter med sina texter. Tv är en grupprocess. Du är beroende av din fotograf och din redigerare. Att ingå i ett team gillar jag. Dessutom är det ett rörligt jobb. Man måste ut och träffa folk. Det är också härligt att det som är sänt, det är sänt. Det skrivna ordet är ohyggligt starkt och mäktigt och lever kvar.

Om du hade makt över EU, vad skulle du göra?
- Jag skulle försöka hitta sätt att öka de folkvaldas inflytande. Fråga mig inte hur, men jag har insett att det är det som behövs för att minska klyftan till medborgarna, som betraktar EU-bygget med stor misstro.

Vilken är din drivkraft?
- Jag är en sån där odräglig världsförbättrare och folkbildare. Jag älskar att berätta och kan bli fullständigt besatt av att göra det så pedagogiskt och tydligt som möjligt. Det är för att jag själv känner att jag får kämpa för att förstå komplicerade saker.

Dina förebilder?
- Den första jag tänker på är Barbro Alving, Bang. Jag tror tyvärr inte att Bang hade varit möjlig i dag. Jag tror ingen tidning hade tillåtit att en och samma person hade fått göra så många olika saker. I dag är man antingen korrespondent eller krönikör. Jag är också en stor beundrare av CNN:s korrespondent Christiane Amanpour, som rapporterar från Mellanöstern. Hon är verkligen störtcool. Även Britt- Marie Mattsson i GP.

Meningen med livet?
- Jag bråkar mycket med den frågan. Det är det svåra när man har drabbats som jag gjorde när min pappa gick bort så tidigt. Man får en handfast lektion i hur förgängligt livet är. Jag har hela livet kämpat med känslor om meningslöshet, som säkert också är en förklaring till att jag jobbar så mycket som jag gör. Jag har bemästrat den sorgen. Jag åker regelbundet på retreat inom Svenska kyrkan. Det har jag gjort i sju-åtta år och det har hjälpt mig att hitta en inre balans. Det har också gjort att jag känner en stor tacksamhet, främst för min familj och att de mår bra och att vi är friska. Det vaknar jag varje morgon och är tacksam över. Att leva i kärlek är det största. Det är kärnan.

Du skriver i din bok att du har vänstersympatier!
- Nej, jag gör faktiskt inte det. Jag skriver att jag har mina rötter till vänster. Det har hänt mycket sen dess. Det är så med oss journalister att många av oss får allt svårare att över huvud taget formulera någon politisk ståndpunkt. Hela min fostran är att ifrågasätta. Jag känner stor beundran för de som står för en ideologi, vare sig det är på väns ter- eller högerkanten. Men jag är glad över mitt tidiga engagemang, att jag blev fostrad och skolad i att argumentera, analysera och läsa mycket. Det har jag burit med mig. Att inte vara rädd för att ta tag i de stora frågeställningarna och det använder jag i journalistiken.

Vad tänker du om miljöhotet?
- Jag är ganska rädd. Roy Andersson sa i DN i söndags att han tycker synd om politikerna som har att hantera detta. För näringslivet kommer inte att ställa om sig frivilligt, tror jag. Den systematiska omställning som krävs av vårt samhälle kommer att bli svår att driva fram, för det kommer i konflikt med vad människor upplever som sina demokratiska rättigheter, som att köra bensinslukande SUV-ar.
Det oroar mig också att Bush driver en egen linje om frivilliga åtaganden, i stället för FN:s linje, för att minska utsläppen. Men det är inte frivilliga åtgärder som behövs utan en systematisk plan. Oljan och fossila bränslen är blodet i det moderna samhället. Det är oerhört svårt att ställa om.

Hur har du kombinerat mammarollen med att vara Bryssel-korre?
- Facit får man kanske inte förr än barnen är stora, men det känns som att det gått förvånansvärt bra. Mycket tack vare min man Anders. Jag satte inte på en diskmaskin på fyra år. Jag hade total hemma-service. Han tyckte att den här tiden var en stor gåva i hans liv.
Han fick ta en paus i undervisandet och fick tid att ägna sig åt musiken. Han komponerade. Sen är det mycket jobb med två barn. Det var en situation där vi var väldigt överens.
Barnen tyckte också att det var ett spännande äventyr. De viss te att förutsättningen för det livet var att jag jobbade. Och jag var alltid hemma på helgerna. I Belgien är allt stängt på söndagar så det blir lugnt. Söndagen blir vilodagen. Då gjorde vi utflykter och levde ett familjeliv som man gjorde i Sverige på 50-talet.
Nu skulle det inte fungera att jag var utlandskorre, när de är i tonåren. Då behövs jag som samtalspartner när häftiga existentiella frågeställningar kommer upp när man minst anar det.

Hur vill du att livet ser ut om tio år?
- Det känns läskigt för mig. Min första tanke är, lever jag då? Jag hoppas att jag har bott i minst ett land till, gärna USA och Indien, och rapporterat därifrån. Sen tror jag att det är dags att jag lämnar över till yngre kolleger. Kanske sitter jag i en stuga vid havet och skriver romaner. Och att Anders fortfarande vill leva med mig.

Varför skrev du boken?
- Det var en oerhört intensiv tid när jag reste runt med min fotograf, Ronald. När jag kom hem tittade jag igenom reportagen, som jag ju inte hade sett på tv. Jag blev förvånad över att det fanns en röd tråd i det vi hade gjort. Det var teman som återkom. Det var mycket som hade berört mig, hur klimathotet påverkar människor i Europa, migrationsdramat med de afrikanska männen som drunknar när de försöker komma igenom pärleporten, globaliseringen och jobbflykten. Jag vill berätta om det.

Vad betyder mamma för dig?
- Hon gjorde mig till feminist. Hon sa alltid hon om lokföraren, kategoriskt. Jag beundrar henne enormt för att hon uppfostrade oss tre när hon blev ensamstående, vi var nio, sju och två år. Hon hade ett stort stöd i mormor och morfar, men ändå. Jag tycker det är svårt att uppfostra barn även med barnens pappa. Det var starkt gjort av henne.

Mer läsning

Annons