Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med ikonen som skydd i Tjetjenien

Annons

Vi kunde nyligen läsa att det långa Tjetjenienkriget nu är officiellt avslutat. Vad detta i realiteten kommer att innebära vet ingen, och jag ämnar inte diskutera eller kommentera den politiska situationen.

Det jag i denna artikel vill berätta om är mitt personliga och mycket skakande möte med några unga ryska soldater på väg till detta krig. Året var 1995, och på inbjudan av Luleå stift deltog jag i en påskresa tillsammans med stiftets präster. De skulle delta i det ryska påskfirandet i Murmansk.

Min reserapport från den resan återberättar jag här.

Påskfirandet i den ryskortodoxa kyrkan i Murmansk var en gripande och sagolik upplevelse. Vi sitter nu alla, ganska trötta men lyckliga, i vår sovbuss på väg över norra Kolahalvön tillbaka till Sverige. Efter att ha passerat den första gränskontrollen befinner vi oss i ingenmansland på högfjällsplatån öster om det norska Kirkenes längst uppe på Kolahalvön. Vinterlandskapets skönhet tar andan ur oss. Det är svårt att tänka sig att just i dessa trakter striderna böljade fram och tillbaka under det stora fosterländska kriget (ryssarnas benämning på andra världskriget).

Plötsligt åker vi genom ett långsträckt slättområde, som på ryska fått namnet Ärans dal, och snart ser vi monument efter monument som en lång allé kanta vår färdväg. Det är minnesstenar över stupade soldater. Det var just här ryssarna slutligen stoppade den tyska arméns frammarsch i norr. Och med ens är det lättare att föreställa sig de grymma villkoren soldaterna tvingades leva under. Helt isolerade med de bitande ishavsvindarna vinande från alla håll, ingenstans att ta skydd och med fiendens eld ständigt regnande ner.

När vi som bäst sitter och pratar om dessa hemska bilder stannar bussen vid nästa gränskontroll. Tillsammans med gränsvakten stiger fem soldater upp i bussen och frågar försynt om de får följa med ett 20-tal kilometer till sin militärbas. Det får de givetvis gärna. Pojkarna kan väl vara 20-22 år och kommer uppenbarligen från små platser ute i fjällvärlden, trots att vi inte sett tillstymmelse till liv under hela färden här uppe.

På våra frågor svarar de, att de är på väg till sin militärbas för att tre dagar senare (26 april) transporteras till Tjetjenien. Skräcken lyser ur deras ögon, när de med övertygelse berättar att de absolut inte vill åka dit, inte vill döda och inte vill... En första kontingent skickades härifrån ner till Groznyj för någon månad sedan, och en av pojkarnas bästa vän är redan död. Samme pojke berättar med gråten i halsen att han inte vågat säga till sin mamma vart han blivit kommenderad. Han har i stället skrivit ett brev som hon ska få när han har rest.

Den soldat som jag erbjudit att slå sig ner bredvid mig berättar hur svårt det var för honom att tala om för familjen vart han måste bege sig.

– Titta här, säger han, vad mormor stoppade ner i min ryggsäck!

Så tar han upp ett litet knyte, håller det varsamt i händerna, innan han försiktigt vecklar upp det. Därinne ligger en liten, nästan sönderkysst ikon. Med bruten stämma återger han mormoderns avskedsord:

– Ikonen kommer att skydda dig och snart ta dig hem till oss igen. Gud vare med dig!

Väl framme vid militärbasen tar vi avsked, och soldaterna önskar oss lycklig resa – och vad ska vi svara? Under resten av resan uppe i fjällvärlden är det alldeles tyst i bussen. Alla sitter vi förstummade, mållösa och länge kommer vi att minnas ögonen hos dessa unga ryssar från Kolahalvön.