Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med ord som sjunger om de många döda

Liten, tunn och med stora runda ögon. Fågellik och förskrämd med blicken irrande och sökande efter faror som kunde lura därute i trappens dunkel på Bergsundsstrand 23 skymtade ansiktet fram när hon försiktigt gläntade på dörren. Nelly Sachs levde länge – år efter år – i ett fängelse, inlåst bakom taggtråd som ingen längre kunde se – förutom hon. För henne var verkligheten förvandlad till ett evigt fängelse. Hon kunde inte slippa ut. Hon var, och förblev, en fånge i sitt eget liv, en fånge i det förflutna, tillsammans med alla miljoner döda som inte hann eller kunde fly.

Känslan av förföljelse blev ibland alltför övermäktig. Vissa perioder tvingades Nelly Sachs tillbringa på Beckomberga. Traumat var för stort, de ohyggliga händelserna, de ständiga påminnelserna, blev alltför påträngande. Hon trodde bokstavligen att SS-män stod och väntade på henne, väntade på att få ta henne med sig till förhör, kanske till lägren.

Utan hjälp från vänner hade Nelly Sachs inte överlevt. Det för flyktningar igenbommade Sverige välkomnade sannerligen inte Nellys Sachs och hennes mor Margarete. När de tvingats ”sälja” lägenheten – ett annat ord för organiserad plundring – på Lessingstraße 33 i Berlin levde de länge i kappsäck, bland annat på billiga pensionat.

Nelly Sachs var enbart en av många hundra- och åter hundratusentals tyskar som tvingades att bli judar i Det tredje riket. Före nazisternas maktövertagande tillhörde hon en i allra högsta grad sekulariserad, högborgerlig familj som inte definierade sig som judisk. Denna bakgrund är av vikt för att förstå Nelly Sachs utveckling som författare. Fördriven, förkastad, betraktad som mindre värd, upptäckte hon den rika judiska kultur som – paradoxalt och grymt nog – förvandlat henne till en lägre stående varelse i barbariets och blodbadens land.

När Nellys Sachs och modern, enbart ett hjärtslag från döden, lyckades flyga från Berlin till Stockholm – bland annat med hjälp av rekommendationsbrev från Prins Eugene och ett litet kort från Selma Lagerlöf – var det redan den 16 maj år 1940. De fem första nätterna sov Nelly Sachs i en barnsäng, så liten var hon. Men hennes ålder var ändå aktningsvärda fyrtionio år.

I sin utomordentligt insiktsfulla, kunniga och ofta rentav vägröjande biografi, ”Flykt och förvandling”, kartlägger Aris Fioretos i detalj vad som skedde under flykten – dramatisk som en äventyrsfilm, som han skriver själv – och vid ankomsten till deras nya hemland. Det är en sällsynt briljant biografi, som på ett levande och givande sätt väver samman liv med författarskap, de brinnande dikterna med Nellys Sachs erfarenheter och hennes särskilda, högst egna sätt att tolka skrifter, upplevelser och händelser.

Modern blev sjukare och sjukare. Det dröjde inte länge före dess Nelly Sachs var lika mycket dotter som sköterska. Det var under nätterna, i mörkret för att inte modern skulle vakna av ljuset, som hon satt i den lilla alkoven och skrev sina dikter. Där satt hon i mörkret och skrev om ett annat mörker.

Bilden är svår att frigöra sig ifrån. Den fågellika lilla kvinnan, tystnaden, det kompakta mörkret, pennan som far fram över pappersarken. Där sitter hon. Ensam, tyst, med ögon riktade mot ett bortom. Alkoven, där hon sitter, är inte mer än fyra kvadratmeter. Där skapar hon ett språk, formar de ord som sjunger om de många döda, det folk som försvann genom skorstenar, i massgravar, anonyma i dödsfabrikerna.

”Detta liv om nätterna”, skriver Nellys Sachs i ett senare brev till Margit Abenius, ”många år utan sömn och ständigt kastad in i ett ’utanför’, egentligen varje natt lärt känna döden på nytt … tvingades jag alltid inför anblicken av den lidande till de ord, som senare innebar mina dikter och dramatiska försök.” Aris Fioretos skriver att dessa tidiga dikter kom till ”eruptivt, liksom utan den skrivandes förvållande, som vulkanutbrott eller blodstörtning”.

Steget mellan den poesi Nelly Sachs skrev före nazismens frammarsch och den hon egentligen började skriva först i sitt nya hemland är mycket långt. Kritiken av de tidiga skaldeförsöken kunde lyda ”sötsliskig överflödslyrik”. Så vad gäller Nelly Sachs skrivande, när dikterna talar ett nytt språk, när de börjar berätta om ett helt folk som likt vålnader vandrar vid hennes sida, när döden blir den ständigt närvarande gästen i och mellan raderna, gäller den grymma sentensen: ”I begynnelsen var Förintelsen.”

Det var också i Sverige som hon fördjupar sig i den judiska tankevärlden, inte minst dess mystik. Av dåvarande rabbinen i Stockholm, Kurt Wilhelm, får hon som gåva den av Gershom Scholem kommenterade utgåvan av ”Sohan”, det vill säga av första kapitlet av denna den viktigaste Kabbalistiska urkunden. Hon läste den. Men hon läste och tolkade på sitt eget sätt. Själv sade hon, för övrigt till Erik Lindegren, att ”jag låtit dem brinna ner i mitt inre. De hade åter flyttats till en annan inre dimension. Mitt förstånd är så torftigt, att jag inte kan uppfatta allt vad bokstaven säger – jag måste omvandla det på mitt sätt, genom djupgående upplevelser i lidande kom jag dithän.”

Jag tror det är en viktig kommentar, en distinktion av betydelse. När man läser Bengt Holmqvists lysande essä om Nelly Sachs – vilken ursprungligen skrevs på tyska som introduktion till författarskapet och som fortfarande är självklar läsning för den som är intresserad av hennes lyrik – står det snart klart att hon inte var en lärd poet. Hon fyllde inte sina dikter med en massa läsefrukter eller litterära anspelningar. Nellys Sachs var förvisso ingen omedveten eller okunnig författare. Långt därifrån. Hon hade läst de stora mystikerna, såväl de judiska som kristna. Martin Buber och Mäster Eckhart, Baal Shem Tov och Jakob Böhme. Men de känslor hon ville förmedla, de själstillstånd och – inte sällan – den allomfattande smärta hon gav röst åt, utgår oftare från andra källor – närmare, mer laddade, personligare – än de lärda luntorna. Hon hittade en väg in till de kollektiva erfarenheterna, hon fann på egna stigar fram till orden som förmådde formulera en förlorad, en förintad värld.

Aris Fioretos är också varsam och känsligt vidsynt i sina tolkningar, de blir också trovärdiga och svarar mot de desperata och dödsmedvetna stämningar som Nellys Sachs dikter förmedlar. Han hanterar hennes litteratur med imponerande varsam hand och insiktsfullhet. Däremot lyckas Aris Fioretos – mot Bengt Holmqvists bestämda förmodan – att ge hennes dikter biografiska konturer.

Den 8 augusti 1960 skrevs Nelly Sachs första gången in på sjukhus för sina paranoida föreställningar. Det var på Södersjukhuset. De tvingades dock snart remitera henne vidare och slutligen hamnade Nelly Sachs på Beckomberga, där hon även fick elchocksbehandling. Beckomberga kom att bli en plats där hon kände sig skyddad. En fristad undan förföljelserna och den ständiga skräcken. Hon kom att se sinnessjukhuset som en asyl, blev snart vän och förtrolig med överläkaren Sten Mårtens. Där i sitt rum kunde hon i regel också skriva, där hon satt uppe på avdelning 29. Hon var fullt och fast övertygad om att hennes lägenhet på Bergsundsstrand var övervakad av nazistiska organisationer, att ljuden i elementen var morsesignaler, att rubrikerna i tidningarna var kodade meddelande som rörde henne.”Bosch- och Breughelhelvetena”, som hon själv kallade de svåraste perioderna.

Nellys Sachs lyrik förändrades också från och med denna plågsamma period. Poesin blev klarare, men också kraftfullare genom de sätt hon med större tydlighet formulerade olika känslolägen.

Döden är ständigt närvarande i Nelly Sachs dikter. Den är alltings mått. Den är alltings gemensamma nämnare. Döden är större än allt annat. I döden ser Nellys Sachs – åtminstone i vissa av dikterna – till och med ett utplånande mellan vem som var bödel och vem som var offer. ”Döden var min läromästare”, sade Nelly Sachs i en intervju.

Nellys Sachs behov av att skriva var grundläggande för hennes existens. Att skriva var hennes – enda? – sätt att lyckas överleva, något hon ofta framhöll själv. ”Liksom alltid”, skriver Bengt Holmqvist apropå diktcykeln ”Elegier över min mors död”, ”skrev Nelly Sachs enbart för att överleva, för att inte behöva följa sin dödslängtan.”

Som det heter i pjäsen ”Eli”: ”Spegel, spegel, / du eko ur de dödas skog, / offer och bödel / offer och bödel / spelade med sin andedräkt dödens spegel på dig ”.

Hela hennes liv är en vederläggning av Adornos ständigt upprepade mening: ”Att skriva dikter efter Auschwitz är barbariskt.” Sanningen är den rakt motsatta.

Från och med tidigt sextiotal bara växte och spred sig hennes anseende som författare, främst i Tyskland. Hon fick motta en mängd prestigefulla litterära priser. Och det kröntes, som bekant, med att Nellys Sachs på sin sjuttiofemårsdag den 10 december 1966 ur Hans Majestät Gustaf VI Adolfs hand fick motta Nobelpriset i litteratur. Hon hade då fyra år kvar att leva. Nellys Sachs avled på S:t Görans sjukhus den 12 maj 1970.

Men bilden lever kvar på näthinnan. Den går inte att frigöra sig ifrån. Hur Nellys Sachs, alltmer fågellik och ännu kortare, ännu mindre till växten, satt där ensam om nätterna i sin lilla alkov på Bergsundsstrand 23 och skrev dikter, utkast, anteckningar. ”Denna natt / gick jag en mörk sidogata / vek om hörnet / Då lade sig min skugga / över min arm / Detta uttröttade klädesplagg / ville bli buret / och dess färg av Intet talade till mig: / De är på Andra Sidan!”

Hennes nätters vakna mardrömmar var gårdagarnas verklighet.

Aris Fioretos är också varsam och känsligt vidsynt i sina tolkningar, de blir också trovärdiga och svarar mot de desperata och dödsmedvetna stämningar som Nellys Sachs dikter förmedlar.

Crister Enander