Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med tummarna på play-pilen och rec-pricken...

Annons

När jag var si sådär 16 år hade jag alltid ett 90 minuters kassettband redo i stereon i mitt rum hemma hos mamma och pappa. Radion (Power 106,3) stod på i princip dygnet runt och jag hade alltid fjärrkontrollen i närheten.

Tålmodigt väntandes. När det var riktigt illa åt jag till och med middag inne på rummet. Ofta vågade jag inte ens gå på toaletten, vilket resulterade i att jag under vår-vintern 1997 drabbades av en lättare förstoppning i väntan på Frankie Cutlass´ Games, denna musikaliska Moby Dick. Men en lindrig tarmåkomma var ett rimligt pris för att slippa lägga studiebidraget på svindyra CD-skivor.

Trots att jag skulle upp till skolan dagen efter låg jag ofta vaken halva nätterna med fjärrkontrollen i händerna. Innan jag släckte sänglampan placerade jag vänster tumme på play-pilen och höger tumme på den röda rec-pricken, och riktade den bort mot stereon på andra sidan rummet.

Jag slumrade till ibland, men vaknade alltid när den svettiga fjärrkontrollen gled ur mina händer. Snabb som en vessla dök jag ner på golvet, högg tag i dosan, satte tillbaka batterierna som lossnat och placerade fingrarna rätt (vilket jag snart kunde göra i mörkret, det var bara att passa in rätt knappar i de avtryck som bildades i tummarna).

Jag var disciplinerad som en tysk militär, för när som helst under dygnet kunde låten jag för tillfället väntade på börja spelas. I samma sekund som jag hörde introt pressade jag mina svettiga tonårsfingrar mot knapparna och lyssnade efter ljudet av bandet som började rulla. Hade man tur så meddelades låten i förväg av en hurtig radiopratare, men eftersom det här var i mitten av 90-talet så kunde det gå ganska många timmar med bara musik. Man fick skjuta från höften helt enkelt, svensk småborgerlig style.

När låten äntligen höll på att spelas in blev jag så till mig att pulsen dånade i öronen. Det kunde ha gått veckor, ibland till och med månader, sedan jag inlett jakten på en specifik låt, men bara för att inspelningen var igång kunde man inte slappna av och förklara uppdraget slutfört.

Vad som helst kunde hända! Att det skulle bli avbrott för reklam var det största hotet. Det var också vid den här tiden man började med otyget att liksom väva in radiokanalens signaturmelodi mitt i låten. The horror! Att bandet skulle ta slut eller att jag skulle behöva byta sida oroade jag mig däremot inte för sådant hände bara amatörer. Förberedelser är A och O. Först när hela låten var slut och jag tryckte på stoppknappen, kunde jag tillåta mig själv att andas ut (note to self: ta med Freestylen till skolan imorgon).

Nu kan jag så klart se charmen med den möda som krävdes för att samla ihop 90 minuter av det bästa 90-talet hade att erbjuda (jag minns särskilt tillfredställelsen då jag en natt i januari -97 lyckats spela in Two Dope Boyz (In A Cadillac) med Outkast), men utan att på något sätt insinuera att brott begåtts så kan jag väl avslöja att det inte var när jag lyssnade på radio som jag runt 2005 till slut kom över ovan nämnda Games.

Kalla mig Ahab.