Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med utkik mot ett nytt liv

/
  • Inger Dolk har bytt jobb, bostad och man det senaste året. Nu stortrivs hon som husfru på slottet hos landshövdingen Christer Eirefeldt och hans hustru Gudrun. Foto: GUN WIGH

Livet leker! Man hittar nya vägar.
Inger Dolk strålar när hon säger det.
Det är hon som är den nya husfrun på Gävle slott.
Efter att ha jobbat nästan exakt en månad är hon lyrisk.

Annons
Så var det inte för bara ett halvår sedan.
Inger, känd för hela stan som hovmästare i många år på Skeppet miste jobbet när restaurangen gick i konkurs i våras. Sextio år fyllda fick hon för första gången i sitt liv gå till arbetsförmedlingen och börja stämpla.
Då insåg hon också att hon inte längre hade råd att bo kvar i sin mysiga lägenhet i Lottagården. Hyran var för hög. I stället fick hon söka sig en billigare bostad och dra ner på klädkontot. Till råga på allt elände hade hennes långvariga förhållande tagit slut.
I dag har Inger hittat tillbaka, till ett nytt jobb och en ny kärlek.
En bättre husfru än Inger Dolk kunde landshövdingeparet knappast ha fått. Och Inger själv tycker att hon har fått ett toppjobb, där hon får vara kreativ och jobba självständigt. Dessutom stortrivs hon med sina uppdragsgivare. Gudrun Eirefeldt har redan blivit som en kompis för Inger.

Hur fick du det här jobbet?
Jag blev tillfrågad redan när jobbet lystes ut första gången. Men då jobbade jag heltid på Skeppet och det var otänkbart att jag skulle gå ner till en halvtid. Men nu passade det bra när jobbet blev ledigt igen.

Det har varit en hel del kriser för dig det senaste året!
Ja, men det går inte att älta och tycka synd om sig själv. Det är bara att gå vidare. Jag hittade en ny bostad och hade tur som fick en tvåa här på Söder.

Du har också hittat en ny kärlek?
Ja, och min nya kärlek har jag känt sen jag var liten. Han bodde i Storhagen, jag i Lillhagen. Vi hade en liten romans, inget allvarligare, när jag var i 20-års åldern. Sen åkte jag till Paris och det rann ut i sanden. Han har varit duktig i bandy och flyttade till Köping. Förra sommaren, när jag mådde som sämst, träffade jag honom på Stortorget. Vi stod och pratade och jag kände redan då att det fanns något. Han sa att jag såg lika fräsch ut som när jag var ung. Och det var precis vad jag behövde höra.
För ett år sedan, på Allhelgonahelgen, träffades vi igen och på den vägen är det. Han bor i Köping och jag här. Det känns fint. Ibland ordnar sig allting

Är du fatalist?
Jag tror att ibland finns saker där man man minst anar det. I mitt tjejgäng är det några som sysslar med healing och meditation. Jag är mer realist men när jag var på väg att separera gick jag på healing. Jag behövde få svar på vissa saker. "Om du älskar mannen, låt då honom gå och önska honom allt gott", fick jag höra. Det tänkte jag mycket på och inser att det var rätt. Vi hade ju haft många fina år. Jag bestämde mig för att inte bli bitter där heller. Då gör jag bara illa mot mig själv och alla i min omgivning. Då skulle inga vänner orka vara med mig.
Man måste se att det är någon mening med allt. Det tror jag. Liksom att jobbet på Skeppet försvann. Jag har fått en underbar tillvaro nu att gå vidare i. För mig är Skeppet ett avslutat kapitel.
Och jag är förresten god vän med min förra sambo. Det är härligt att vi kan vara vänner. Skönt att inte behöva känna hat och bitterhet. Man får inte glömma de fina år vi haft.

Vilken härlig livsinställning!
Man får mer tillbaka om man försöker tänka så. Jag har nog alltid varit positiv. Inget har känts omöjligt. Man har varit självgående. Men mycket lär man sig genom att man lever och får erfarenheter. Att man inte är rädd för att röra på sig och prova på något nytt.

Du har vågat ta till dig vad livet har att erbjuda?
Absolut. Det är spännande att leva. Du lär dig ständigt nya saker. Det finns hur mycket som helst, hela tiden. Bara man öppnar och vidgar sig.

Du är dotter till en storsångare. Jag minns din pappa, Rune Dolk, som sjöng i alla möjliga sammanhang i Gävle.
Ja, det var mycket sång och musik. Och bara jag tänker på det kan jag börja gråta, än i dag, fast det är 30 år sedan pappa gick bort. När jag hör vissa sånger, manskör, som man blev uppfödd med. Speciellt vid jul. I alla år sjöng pappa Adams julsång i Bomhus kyrka. Jag älskar all musik, men speciellt körmusik. Pappa hade en så härlig barytonröst.
Men det fanns nackdelar också. Han var aldrig hemma. Han hade alla sina körer och sjöng både på bröllop och begravningar. Jag kommer ihåg att mamma satt vid köksbordet, läste och la patiens och såg till att vi hade det bra medan pappa var ute och sjöng.

Sjunger du själv?
Jag har nog sångröst i grunden. Men jag tror man blir hämmad. Pappa såg till att jag fick lära mig spela piano. Och på julen fruktade jag när jag skulle sjunga "Nu tändas tusen juleljus" till pappas pianoackompanjemang. Han ville nog att vi skulle gå vidare med musiken, men det gjorde varken min bror eller jag.
Men jag har fått förmågan att njuta av sång och musik.

Hur drömde du att livet skulle bli?
När jag växte upp var det bara idrott som gällde. Jag tyckte om skolan till en viss gräns. Pappa var periodare så det var turbulent hemma emellanåt. Jag fick ingen lugn och ro när jag gick på Borgis i realskolan och gick ut utan examen. Jag har frågat mamma hur det kunde bli så, jag som tyckte så mycket om skolan. Det var inte konstigt, tyckte hon. Jag fick ingen läsro.
Sen kan hon inte fatta att jag skulle hamna där jag gjorde, jag som aldrig tyckte om att laga mat som barn. Det var bara idrott som gällde.
Men jag hade en väninna som sökte lantbrukshusskolan vid Helsingegården i Järvsö och då gjorde jag samma sak. Där fick jag intresset. Jag fick lära mig grunderna i matlagning, att ta reda på slakt och mjölka
Sen åkte jag till England och arbetade som au-pair i familj i nästan två år. Och där väcktes mitt intresse för matlagning på riktigt. Jag bakade kanelbullar och lagade svensk mat när familjen hade bjudningar.
Jag minns första gången jag skulle lägga in sill och pappan i familjen, Tom, undrade om jag skulle förgifta dem. Det var ättikan som stack i näsan.

Hur fortsatte du?
Jag sökte restaurangskolan på Hasselbacken och började en höst. Och på den vägen är det. Jag har alltid älskat mitt yrke och aldrig haft känslan att jag skulle vilja göra något annat. Jag har alltid varit nöjd.
Efter skolan fick jag jobb på Cecil på Biblioteksgatan och alternerade med Hasselbacken på somrarna. Jag hade tänkt åka hem och börja på Baltic, men min lärare, för övrigt Sveriges bästa konditor, ordnade så att jag fick komma till Cecil i stället. Jag bodde vid Norrtull och cyklade till jobbet.
Sen fick jag chansen att åka till Svenska klubben i Paris. Dit skickade Sara, som drev restauranger i hela Sverige, ungdomar som de satsade på. Jag var där under två sexmånadersperioder och det var oerhört spännande.

Och sen?
Jag började på Park Aveny i Göteborg och det var där jag gick över från köket till matsal. Jag ville pröva något nytt och började som smörgåsnissa. Man fick jobba hur mycket som helst och hjälpa servitörer med allt som var jobbigt och tråkigt. Men jag la på ett extra kol och ganska snart blev jag hovmästare. Det är en fördel att ha jobbat i köket. Jag vet vilka problem som finns där och vad som kan hända på vägen innan tallriken står vid gästen.
Under den här tiden åkte jag och en väninna till Los Angeles. Vi hade lagt in om förlängt turistvisum och skulle få stanna i sex månader. Utan green card började jag jobba på Konditori Scandinavia som drevs av en svensk stumfilmsskådespelerska, Britta Håkansson, och hennes italienske man, som haft Fratis källare i Stockholm.
Där serverade jag en parisersmörgås till Steve McQueen.
Eftersom vi inte hade tillstånd vågade vi inte fortsätta jobba utan åkte hem efter tre månader. Först tog vi Greyhound-bussen non-stop till New York och därefter Norska Amerikalinjens fartyg hem igen.
Efter det vill jag inte åka på kryssningar. Det är bara äta och fika hela tiden.

Hur kom du till Gävle?
Ja, vad är det som brukar dra? Jag har en förmåga att plocka upp gamla kärlekar och 1973 åkte jag hem efter att ha träffat mannen som har en son som jag fått vara mamma åt. Jag trivdes jättebra i Göteborg men tänkte att det är inte längre mellan Gävle och Göteborg än tvärtom.
Jag fick jobb på CH och trivdes så bra att det inte fanns anledning att byta. Jag hör ju också till den generation som är fostrad att inte vara hoppjerka.

Hur fick du det jobbet?
Det är rätt roligt. När jag jobbade på Park Aveny var Rolf Zedrén, som ägde CH, hans fru Inga och deras revisorer gäster en kväll. Jag gick fram och berättade vem jag var. Då sa Rolf, med sin auktoritet, att "är det så att Inger någon gång flyttar hem till Gävle, så hör av sig till mig". Han pratade så. Och det gjorde jag.
Säga vad man vill, men han var en härlig chef, med pondus. Man visste vad han ville. Det var hårt men rättvist. Det är så jag tycker en chef ska vara, en som kan mer än jag, någon man kan lära sig av. Sen kom sonen Nils-Göran efter honom och det var också en underbar människa.

Och sen har det gått utför med CH?
Nej, men allt har blivit annorlunda. Privatägt är ändå privatägt. Nu är det centralstyrt. Det blir så stort. Närheten försvinner. Cheferna är också styrda uppifrån och får inte göra som de vill.

Vilken är den bästa krog du ätit på?
Under tiden i Paris fick jag göra studiebesök på fina krogar. Men jag tycker att det är roligt med husmanskost. Och en härlig måltid kan vara att sitta på en klippa vid havet och äta en böckling. Det finns så mycket fint som är gratis.

Hur ser du på resten av livet?
Med spänning och tillförsikt. Om jag bara får vara frisk så att jag orkar ro det här i land. Man kan inte ta något för givet.

KERSTIN MONK
Samtalar med människor varje söndag i GD
026-15 96 44
kerstin.monk@gd.se

Mer läsning

Annons