Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Min idol Munk

Han ögon glittrade av både okynne och nyfikenhet när han intervjuades på TV. En gammal man berättade med en spjuveraktig glimt om sin inställning till livet.

Annons

Det som har följt honom är en aldrig sinande nyfikenhet. Min nya idol och förebild heter Walter Munk och mest känd är han för sin forskning om havsvågor. Det var han som bedömde när fartygen från England skulle klara av landstigningen i Normandie, invasionen som var början till slutet av andra världskriget. Om vågorna hade varit för höga hade fartygen inte klarat av att sätta iland soldaterna.

Nu var han i Sverige för att ta emot Craafordpriset, som är nästan lika fint som Nobelpriset och som han fick för sin banbrytande forskning om oceanernas cirkulation, tidvatten och vågor. På det området är han pionjär. Prissumman är fyra miljoner kronor.

Walter har varit nyfiken på mycket i sitt liv och han fortsätter att forska. Åldern är inget hinder, säger han i TV, 93 år ung. Han har till exempel kommit underfund om att månen flyttar sig fyra centimeter om året från jorden.

En annan äldre herre som fortfarande är aktiv imponerar också på mig, nämligen en av Sveriges förnämsta fotografer, Hans Hammarskiöld som nyligen fyllde 85 år. Jag kan inte låta bli att citera vad han säger i en intervju i Svenska Dagbladet:

– Hur gammal man än är så måste man ha barnasinnet kvar.

Så vill man förbli mentalt och kanske även kroppsligt alert upp i hög ålder ska man vara nyfiken och barnslig. Som den norske filosofen Arne Naess. Han älskade att leka riktigt barnsliga lekar, ända till sin död. Han blev 97 år.

Det får mig att fundera över min egen nyfikenhet. Journalist blir man förstås för att man är nyfiken.

Och visst är jag fortfarande nyfiken, men kanske inte på samma saker som när jag var ung. Jag hoppar till exempel gärna över tidningsartiklar om tillgången på dagisplatser och polisnotiser om småbrott som stölder och annat skummar jag bara igenom.

Men fascinerad blev jag när jag såg senaste Kobra i TV och fick en insyn i en för mig främmande värld, nämligen evenemang med jättediscon, där flera tiotusentals ungdomar samlas för att hoppande och viftande komma i extas till musik.

Hur musiken ska vara uppbyggd för att få ungdomarna hysteriskt lyriska är en konst i sig och den som behärskar det kan bli lika stor som popidoler. Som svensken Axwell som anses vara den tredje främsta i världen. Han reser jorden runt som en megastjärna.

Han gör sina egna remixar, med stadig grundrytm och stark känsla. Slår de igenom kommer de att valsa världen runt på Youtube. Ett fenomen och intressant att få information om. Men aldrig att jag skulle gå och ställa mig bland dessa ungdomar frivilligt, även om det verkar som om de leker. Jag skulle få klaustrofobi och troligtvis bli ännu mer döv än jag redan är. Kommer någon av dessa ungdomar att över huvud taget kunna höra när de blir äldre? Eller har alla öronproppar? I så fall, vad är vitsen med den höga volymen?

KERSTIN MONK

Krönikör