Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minifestivalmed mycket hjärta

fredag och lördag

Annons

Jag är den förste att applådera minifestivalen Rånock som inte hade målgruppen mainstrempublik i första hand. Festivalen är det närmaste man kan komma en alternativfestival i Gävle på många år.

Tankarna går till avsomnade Boulognernfestivalerna eftersom det var hejsansvejsan med tider, strulande elförsörjning och lite av går-det-så-går-det-känsla. Men det händer någonting med stämningen när själva arrangemanget är det viktiga och inte att generera pengar och uppmärksamhet i första hand.

Rånock-festivalen värjer heller inte för det politiskt inkorrekta att tilltala medelålders män. De säger de inte rakt ut: Men hallå! Blues- och rock-covers är närmast likhetstecken med rock med högt hårfäste och en rejäl kagge samt några medsläpade flickvänner. Band som Cicero, JJ Bluesband, Beware Of The Dog och Howlin Hawk And The Left-overs stärker tesen.

Gävlebandet Beardfish är därför på så sätt en udda fågel. Utrymmet för progressiv rock är begränsat i en stad av Gävles storlek och även Sverige är många gånger för litet. Men Beardfish har publik i flera länder och gör en fluffig blandning av nämnda progg, funk och rock. Allt har ett behagligt 1970-tals filter över sig och är både välspelat och välkomponerat. Det finns samtidigt något rörande över Beardfish. De kommer aldrig att kunna bli stora, de kommer troligtvis aldrig ens kunna försörja sig på sin musik. Men de är den ändå trogen. Kärlek och passion till sin musik är inte det allra vanligaste, men här visas den upp i sin renaste form. Beardfish låter som King Crimson och Gentle Giant, tysk krautrock och tidig Genesis.

Låtarna skrivs uteslutande av Rikard Sjöblom som visar upp en bländande musikalitet precis som sina övriga bandkamrater Robert Hansen, David Zackrisson och Magnus Östgren. Kanske spelade Beardfish lite för länge med tanke på att musiken kräver en uppmärksamhet som försvinner när ölen börjar kicka in hos publiken.

Mindre uppmärksamhet och mer öl kräver boogierock. En genre fler än jag känner en förbehållningslös hatkärlek till. För samtidigt som den kan vara så medryckande och svängig kan den bli fruktansvärd trist i händerna på fel musiker.

Men powertrion Beware Of The Dog klarar balansakten galant. Med en fjärdelätt spelande Ingemar Dunker bakom trummorna faller man heller inte in i det gubbtunga mangel som är så lätt att hamna i. Tord Eriksson har en egen ton i sitt gitarrspel och är ingen copy cat. Med ZZ Top-covers en sen fredagskväll är det svårt att misslyckas.

Ett trevligt inslag av arrangören var att våga släppa fram tonåringar som inte sjunger till förinspelade band. The Counted gjorde ett charmig framträdande på lördagen och visar upp att kidsen även klarar av ensemblespel. Kul.

Mycket hjärta präglade alltså Rånock-festivalen, vi får hoppas att de kan göra om den nästa år. Men ta med färre band och försöka hålla tiderna lite bättre då.