Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minns ni de läskiga dryckerna från USA?

Annons

Det är länge sen nu. Men jag minns det som igår. Det var i samma veva som enduro-VM gick i stan och som regementet lades ner.
Minns ni läskedryckerna som såldes i närbutiken vid Stadsträdgården för sisådär ett och ett halvt decennium sedan?
I den där lilla jourhörnan i hörnet Skomakargatan-Nygatan, som byter ägare lika ofta som Alex Schulman säger att han blivit snäll i TV och som under en period för några år sedan hade Boulognern felstavat på skylten, fanns av någon anledning de mest fantastiska drycker.
Dels sålde herren bakom disken – tror han hette Ellebo i efternamn? – den fantastiska folkölen John Bull Bitter, dels sålde han märklig läsk från USA.
Montain Dew, Cream Soda, Root Beer och Grape Soda stod i hyllorna. Cream Soda – lite som vår vanliga Portello men med den egenheten att den svällde i munnen om man gurglade(!), Root Beer – som att dricka ett Jenkatuggummi och Mountin Dew (bergsdagg) som vanlig fruktsoda. Även Cherry Coke och äkta Dr Pepper, äkta i bemärkelsen att den inte gjorts på licens i Sverige och därför hade snyggare metallicfärg på burken, salufördes.
Minns någon detta?
På den tiden hade jag och barndomsvännen just tagit körkort och cruisade runt hela nätterna med hans guldfärgade Nissan Datsun Cherry från 1982, köpte Chiliburgermenyn i Europas första dubbel-drive-in på Max Hemlingby och drack importerade drycker. Texmex-menyn sörjer jag faktiskt fortfarande ibland – i motsats till regementet som jag känner att jag kommit över.
Cream Soda var nog bäst av läskerna ändå. Och märkligast. Som sodastreamad gräddglass med kolasås.
Och döm om min förvåning då jag på läskhyllan i den nyöppnade superstormarknaden återser min gamla favorit. Där på hyllan för USA-produkter, bredvid macaroni-and-cheese-förpackningarna, stod burkarna och glänste.
Yster av förväntan struntade jag i övriga produkter på inköpslistan, rev åt mig några burkar och skyndade hem, väntade otåligt utanför kylskåpsdörren – för de måste vara kalla – och efter ett tag var det dags. Jag samlade familjen runt mig, höll ett högtidligt litet tal där jag berättar ungefär det ni nu läst, förklarade varför jag inte handlat den mat som vi bestämt att jag skulle köpa och öppnade burken och tog en klunk och … fy fan vad äckligt det var!
Inte alls som jag mindes det och det är oroväckande. Tänk om alla fina läskminnen från barndomen – Vira Blåtira, Fantomen, Coco-Bahia, Rosa Pantern – bara är nostalgiska chimärer?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det: I morgon ska jag försöka få tag på Apotekarnes bananläsk, jag tror den hette Gulp?
FREDRIK NILSSON
Krönikör på GD Nöje
freddenilsson75@hotmail.com