Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Missbruk

Annons

ag läste i Expressen i veckan att Elisabet Höglund, känd från TV för sina dansanta talanger, i en krönika i Expressen ondgjorde sig det hon kallar ”nånannanismen”, det vill säga att någon annan ska ta hand om det jag själv bör göra. Detta har lamslagit folks förmåga att själva lösa sina problem, skriver hon och nämner att det finns alltid ett bidrag att kvittera ut om man inte har pengar, där står alltid en socialassistent och väntar om det krisar, där finns alltid a-kassan till hands om man inte hittar sitt drömjobb om man inte hittat det drömjobb man sökt eller vägrat flytta till annan ort. Och det har alltid gått att få förtidspension om man haft ont i rygg, axlar och nacke och inte velat/orkat jobba längre.

Det här är unikt svenskt, menar Elisabet Höglund och anledningen till att så få svenskar vill bli egna företagare för då måste man ta hela ansvaret.

Naturligtvis kan just sådant som Elisabet Höglund tar upp kritiseras. Trygghetstänkandet har förvandlats från just trygghet vid arbetslöshet och sjukdom till en rättighet att bli försörjd. Kritik mot systemen har bemötts med argument som att ”högerkrafterna” vill avskaffa tryggheten; någon förståelse för att vi kommit in i en spiral som skruvat sig ner mot botten på samhällsekonomin samt undergrävt solidaritetsmoralen har inte gått att få.

Ändå ska man som äldre akta sig för att hamna på linjen att ”det var bättre förr”. Det var det inte. Skälet till de utbyggda trygghetssystemen var att det stora flertalet medborgare levde under otrygga förhållanden och verkligen behövde till exempel a-kassa, allmän sjukförsäkring, ATP- pension och annat stöd. I princip är detta enorma framgångar.

Släpper man på taget är det dock många som konstruerar skäl för att få vara med och få bidrag. Primärt är att var och en ska ta ansvar för sig själv och sin försörjning, liksom att solidariskt hålla samhället städat. Ett exempel på hur man trissar upp samhällsansvaret och minskar sitt eget ansvar ges i dagarna när man reser krav på behandling för spelmissbrukare.

Har de också tänkt sig att de som har framgång i spelet ska betala in vinsten till det allmänna?

TORD BERGKVIST

före detta politisk redaktör