Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Modiga Milly, 83, i rätten

Milly Åström, 83 år, vittnade i går mot de fyra som rånade bingohallen i Sandviken den 26 oktober förra året. Hon var en av de 25 målsäganden på plats i går när rättegången inleddes.
Alla fyra har erkänt, men i går ändrade sig den 22-åring som bor i Sandviken. Efter att ha hört de andras vittnesmål förnekar han att han visste något om rånet när han körde trion från Malmö till tåget.

Annons

Sex vittnen hördes i går. En av dem var Milly, som spelade bingo vid bord tio den där söndagseftermiddagen när det plötsligt stod en liten spenslig man i rånarluva med ett vapen riktat mot henne och de övriga på plats.
– Vad fasen, tänkte jag... Jag blev först mest förvånad och tyckte bara att det var så konstigt att de kunde göra sådär – i Sandviken. Folk känner ju varann där. Stå och vingla med ett vapen mot gamlingar och gapa och skrika. En av pojkarna bor visst i Sandviken också. Och en är bara 16, som mitt barnbarnsbarn, så det kändes lite konstigt att bli rädd. Men lite skakis blev jag, säger Milly.
Kanske var hon lugnast i går. Ändå har hon haft det svårt.
– Det kommer ibland... jag tänker på det. Han stod ju bara en meter ifrån mig och jag minns att det snurrade i huvudet på mig. Jag kunde inte fatta det. Men sen går det över.
De fyra åtalade verkade inte ta rättegången på större allvar. De såg ganska nöjda ut; log och fnissade ibland.
Milly säger att hon funderar över hur de kunde bli så där, ”pojkarna”. För åtminstone tre av dem ser verkligen ut som unga pojkar. En av dem är en pojke. Vid rånet hade han just fyllt 16. Ändå har han hunnit med att bli misstänkt för ytterligare ett brott i Malmö.
– Jag tycker det är sorgligt att de inte kan försöka intressera sig för något annat. De har ju hela livet framför sig, säger Milly.
Resten av de vittnen som hördes jobbade i bingohallen när rånarna störtade in. Alla är kvinnor. Två av dem stod i entrén.
– De sprang emot oss, gapade och skrek. Sen började en slita och rycka i mig för att få in mig i hallen. Jag försökte hålla mig fast, men till slut gav jag efter och tänkte: gör vad ni vill. Sen när jag kom in möter jag han med vapnet riktat mot mig. Så rädd har jag aldrig varit i mitt liv. Nu dör vi allihopa, tänkte jag. Sen minns jag inget mer, berättade en av kvinnorna.
En av kvinnorna lyckades ringa polisen och kunde under hela rånet berätta för polisen vad som hände. I går brast det för henne.
– Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Det var ett sånt liv och de skrek att vi skulle ner på golvet, ner på golvet. Än i dag när det blir minsta oväsen kan jag få den där hjärtklappningen.
Vapnet var inte äkta, men en väldigt naturtrogen kopia. Den hade rånarna inhandlat för 1300 kronor på en Hobbex-butik i Malmö. De hade också rånarluvor, pepparsprej och tändvätska, köpt på macken i Rosengård med sig på tåget till Gävle och sedan bussen till Sandviken. Tändvätskan använde de när de försökte elda upp bevismaterialet i Årsunda, på väg mot tåget tillbaka i Uppsala. Över en fika på Marangoni i Sandviken övertalade de den 22-årige Sandviksbon att köra flyktbilen.
Alla utom Sandviksbon berättade hur de behövde pengar till sina spelskulder och ”bara behövde råna något”.
– Jag hade stora spelskulder och hade förlorat jobbet för det. Folk började ringa om pengarna, säger 19-åringen.
Dessutom var 21-åringen skyldig 16-åringen 50 000, som i sin tur uppgav att han var skyldig kriminella i Malmö 100 000 kronor. 19-åringen har tidigare bott i Sandviken och kände sedan dess Sandviksbon.
– Sandviken är en mindre by med mindre poliser, tänkte vi. Och så skulle vi festa och träffa brudar på lördagen, säger han.
Bytet blev 3 000 kronor.
– Det löste inte våra problem, konstaterar 19-åringen.