Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mohammad kom som ensamt flyktingbarn till Gävle – "Jag lyckades, alla gör inte det"

– Man kan göra allt man vill, nästan i alla fall, bara man har viljan. Jag vill säga välkommen hit till dem som kommer hit ensamma nu. Har de lyckats med den resan kan de lyckas med mycket. Jag är tacksam i dag för att jag inte visste hur den skulle vara. För den var en mardröm.
Det säger Mohammad Amin Mohammadi, som kom till Sverige som ensamt flyktingbarn för snart fyra år sedan.

Annons

I juni 2012 flyttade han som 15-åring in i familjehemmet i Sätra Gävle. Han hade då varit på flykt i sex månader, tagit sig förbi beväpnade gränskontroller, gömt sig i mörka, stekheta lastbilar, levt på gatan i Aten och trängts i en fallfärdig båt på Medelhavet utan mat och vatten i dagar. För att senare bli spottad på i Sverige. Två år efter ankomsten gick han ut nian på Stora Sätraskolan och fick pris för bästa prestation. Från ingenting hörde han till dem han jobbat ihop flest betygspoäng.

– Det är svårt att komma in i en gemenskap när man inte känner nån och inte har språket. Det är många gånger man vill fråga om nåt, prata om nåt eller bara berätta nåt roligt och så kan man inte få fram det. Då känner man sig utanför, säger han.

Numera är hans svenska utmärkt. Han går andra året på Göranssonska skolans gymnasium i Sandviken. Betygen är mycket fina, säger hans familjehemspappa Semawi.

– Jag är stolt över det jag har klarat av och tacksam för all hjälp jag fått som hjälpt mig dit jag är nu. Men de kan bli ännu bättre, jag är inte nöjd än. Det är mycket utveckling kvar. Det är viktigt för mig, det är min framtid, säger Mohammad själv.

Hans familj är kvar i Iran, dit de flydde från Afghanistan när han själv var tre år gammal.

– Det var då talibanerna tog över. Det gick inte längre att leva där.

Men i Iran var de, som alla andra afghaner som flytt dit, inte heller välkomna.

– Polisen går runt och frågar folk efter papper hela tiden. De finns överallt. Har man inte papper kör de ut en, annars får man bara sitta i fängelse några dagar. Och arbetsgivare får inte anställa afghaner. Och afghanska barn får inte går i skolan. Hela tiden vet man att de kan köra ut en.

Bara två dagar en flyktingsmugglare skulle ta honom över gränsen till Turkiet fick han veta.

– Min mamma hade hittat en som kunde ta mig ut. Det kostade jättemycket. Hon sålde allt vi hade och familjen flyttade in i våra bästa vänners hus. Men hon fick inte berätta för mig att jag skulle fly förrän strax innan för att jag inte skulle riskera att försäga mig till någon.

Han ville inte ge sig av.

– Ja sa det, om och om igen; "jag vill inte". Men mamma sa: " Du måste, du får det bättre".

Han säger att det är väl känt att många barn försvinner under flykten. Han var en av flera som tog sig över gränsen via bro av hopsnickrade träplankor över ett vattendrag, berättar han.

– Det var högt upp och smalt att gå på. Några ramlade i.

I Istanbul fick han stanna i flera dagar i ett rum högt uppe i en byggnad tillsammans med 14 andra flyktingar. Därefter fraktades han i lastbil till havet och fördes efter lång väntan ombord på en båt i mycket dåligt skick. Målet var Italien.

– Vi var kanske 60-70 personer, ungefär hälften afghaner, hälften syrier. Vi var ute på havet i fyra fem dagar. De två sista fanns ingen mat och inget vatten. Det var konstigt, man var så törstig och alt man såg var vatten, som man inte kunde dricka. När motorn slutade fungera såg man hur de flesta bara gav upp, vi skulle ju ändå dö.

Men de blev upptäckta av sjöpolis och förda iland i Grekland.

– De sorterade upp oss i barn, vuxna och familjer. Jag satt i nåt slags fängelse en vecka och fördes sen till Aten. Där finns en park, Victoriaparken, där det där jättemycket flyktingar. När jag frågade hur länge folk hade varit där kunde några svara " ett år". Jag tänkte: "varför då, varför tar de sig inte vidare?". Sen förstod jag hur svårt det var. Man sprang efter lastbilar och försökte hoppa på. En del blev påkörda, andra kvävdes i lastbilar. Men polisen var överallt och hade hundar, de hittade en alltid. En del slogs också. Jag blev kvar i två månader, samlade burkar och metallskräp. Även de yngre barnen, som var nio, tio år, jobbade.

Till slut hittade han en lastbil han fick åka i tillsammans med fem andra personer.

– Efter två dagar öppnade föraren bara lastutrymmen och skrek "go, go, go!" Vi sprang ut och han körde iväg. Vi försökte ta reda på var vi var och fick veta att vi var i Rom. På ett ställe, bredvid järnvägen, tältade folk. Jag fick veta hur man kunde ta sig vidare norrut. Jag hade kvar pengar till tågbiljett så jag åkte till Paris, sen till Flensburg, Köpenhamn och Malmö.

I Malmö letade han med andra med afghanskt utseende för att kunna prata med någon och få hjälp. Till slut hänvisades han till Migrationsverket och hamnade på transitboende i Lomma.

– Där somnade jag och bara sov och sov.

Efter några dagar flyttades han till ett boende i Kopparberg.

– Det var lite bättre än det tidigare boendet och så skulle jag få gå i skolan. Men de i skolan, de ville inte att jag skulle vara där. Det kändes så. På boendet var vi tolv afghaner, i skolan åtta. De spottade på våra kläder i matsalen, våra kläder och kastade saker på oss, som snus och blöta tepåsar.

Det blev värre och Mohammad och hans klasskompis Morteza fick frågan om de ville flytta till ett familjeboende. I Gävle fick Semawi Tercan och hans fru frågan om de kunde tänka sig att ta emot två pojkar som varit med om alldeles för mycket, men nu bara ville gå i skolan och behövde komma bort från en stökig situation.

– Min frus föräldrar är familjehem så de kände till oss. Läget var väldigt akut för pojkarna. De behövde komma därifrån, säger Semawi, som själv kommit till Sverige som flyktingbarn i början på 90-talet, men då tillsammans med sin familj.

Mohammad började på Stora Sätraskolan.

– Skolan blev som ett hem för mig. Jag hade alltid velat gå i skolan, nu fick jag det och var välkommen. Jag bestämde mig för att jag skulle lyckas. Skolan blev allt för mig. Jag ville lära mig svenska fort. Jag läste på textremsorna på teven och det jag inte förstod skrev jag ner och frågade om.

Men en sak kunde han inte förändra trots sin vilja.

– Det enda som inte är bra, det är att jag inte har min familj här. Jag ville ju aldrig lämna dem. Jag saknar min lillebror, som är tre år och har epilepsi. Och jag tänker på hur han och min familj mår på riktigt. För de säger ju inte hela sanningen till mig. Min familj betyder allt för mig och jag är så ledsen att jag inte kan göra nåt för dem när de behöver det. Jag kan bara prata med dem i telefon. Mamma säger hela tiden: "Sköt skolan, tänk på din utbildning.". Pappa säger: "Du har fått en chans att bli precis som du vill själv; det är bara du som bestämmer." Och han har rätt, jag fick hjälp, då ska jag göra det bästa av den. Jag vill själv bestämma över och forma mitt liv.

Men han säger att han fortfarande kan känna ett starkt utanförskap. Utan att det är någons fel.

– Jag spelar fotboll i Brynäs. Det är jättekul. Men de andra i laget har känt varandra sen de var två år. De har vuxit upp på samma sätt, tänker ganska lika. Och så kommer jag. Jag kommer inte ens ihåg hur det var att vara barn. Jag känner mig vuxen, har jobbat sen jag var liten, minns inte det som var innan. Och i skolan där jag går nu är alla födda i Sverige och har haft det så annorlunda. Det är i såna situationer jag kan känna mig väldigt utanför. Men alla är jättesnälla, det handlar inte om det.

Och ibland, säger han, har han dåliga dagar och nätter då han inte sover.

– Jag är mycket starkare nu, en annan person nästan. Jag lyckades ta mig hit. Alla gör inte det. Men så känner jag ibland att "det här är ju inte mitt hem. Vad gör jag här? Varför lämnade jag min familj? Jag saknar ju dem. Varför ska jag ha det bättre än dem?" När de tankarna kommer är det jobbigt. Det kan vara natt och jag bara går runt, runt härhemma och klockan är fyra och sedan fem... Men jag försöker tänka på mamma och pappas ord.

Och när allt fler flyktingbarn kommer ensamma till Sverige gör sig hans egen resa påmind.

– De behöver hjälp, som jag gjorde. Det är inte lätt att börja från noll med allt och att dessutom leva med upplevelserna du fick under resan hit. Och om man kan hjälpa någon då ska man göra det. Alla kan hjälpa, bara med att prata med dem så att de inte känner sig ensamma. Allt kan hända; om femtio eller hundra år då kanske folk flyr från Sverige. Det kan hända dig nästa gång. Människor måste hjälpa människor. Allt hänger på vilja. Att vilja hjälpa andra. Och att vilja göra något av sig själv. Har man viljan då är det lättare när de där jobbiga tankarna kommer. För de lämnar dig aldrig helt ifred.

Läs även:

Shahid, 15 år, är ett av de många ensamkommande barnen

Roaa, fem år, har kommit till Sverige efter 17 dagar på flykt

Röda korset på plats i Malmö: "Ensamkommande barn särskilt utsatta"

Här köar hundratals flyktingar för en fristad – få vill till Gävle

Hårt tryck på Migrationsverket i Gävle – fyra gånger så många asylsökande senaste veckan