Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Molander: Skaffa inte barn om du hellre vill umgås med mobilen

Annons

Jag sitter på en thairestaurang i centrum och äter lunch med några kollegor. På gatan utanför passerar en pappa med barnvagn. I vagnen halvligger en liten pojke och stirrar uttryckslöst på iPaden framför hans ansikte.

Situationen känns bekant. Var har jag sett det här innan?

Efter ett tag kommer jag på det. Wall-E.

Den där tecknade filmen om en robot som kom för ett tiotal år sedan. Filmen utspelar sig i en framtid där människorna har lämnat jorden för en rymdstation och lever sina liv åkandes runt på varsin svävande vagn, med ögonen klistrade vid skärmen framför ansiktet.

Då kändes det som en lite fånigt osannolik framtidsvision, men som passerade för att det var en tecknad barnfilm.

Nu verkar det vara svenska barns vardag.

Den senaste tiden har larmen om faran med att svenska barn i genomsnitt använder mobilen fyra till fem timmar om dagen duggat tätt. Överläkaren i psykiatri, Anders Hansen, konstaterade i sitt Sommar-program i P1 att ”vissa menar att det är samma gamla moralpanik som under 80-talets videovåldsdebatt. Men det jag tror skiljer den här gången, och som gör att vi ska ta det på allvar, är att tekniken kan ta upp hela våra liv. Ingen tittade på video 6 timmar per dag”.

Medan ungas fysiska aktivitet har minskat med 25-30 procent sedan millennieskiftet, ökar den dagliga skärmtiden med 20 minuter om året. Tonåringar spenderar hälften av sin vakna tid framför skärmar. En vanlig svensk plockar upp telefonen var tionde minut.

I en intervju med digitaliseringsmagasinet Breakit, förklarar Hansen att det beror på att mobilerna frigör belöningssubstansen dopamin i hjärnan. “Om man har något som serverar en med hundratals belöningar varje dag blir det ett jobb för hjärnan att motstå det. Hjärnan måste hela tiden kämpa för att inte plocka upp mobilen”

Att gå runt med mobilen i fickan utan att ta upp den är alltså ungefär som att gå runt med en påse godis i fickan utan att äta av det.

“Det räcker med att man har mobilen i fickan för att koncentrationen ska försämras” förklarar Hansen. Det beror som han säger på att ”hjärnan måste hela tiden kämpa för att inte plocka upp mobilen och det knaprar på vår begränsade mentala bandbredd”. Förutom att det gör oss mindre koncentrerade på det vi håller på med, eller den vi pratar med, så gör det oss också mer ointresserade av vår omgivning i stort.

Självklart kan mobilen också användas till bra saker. Men att vi spenderar så mycket tid på mobilen gör att vi inte har tid till andra saker vi mår bra av. Att vi får mindre till att röra på oss, till att sova och framför allt, till att umgås med andra människor. Mobilerna är ensamhetsmaskiner.

På tåg, på lekplatser, på kaféer, överallt sitter barnen och tittar på sina skärmar medan deras föräldrar glor på sina egna mobiler, eller umgås med någon annan, stor person.

Det är alltid känsligt att lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn. Men när jag ser mamman umgås med sin väninna på ett kafé, med barnet i en barnvagn bredvid, stirrandes på en skärm.

Då kan jag inte låta bli att tänka: Varför skaffade du det här barnet om du inte vill umgås med det?

Annons