Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Möller och Nûjen sparkar nedåt – och fäller krokben för sig själva

Det är inte varje fredagskväll som unga och gamla vallfärdar till Gävle för en två timmar lång extrainsatt historielektion. Denna kväll blir dock ett undantag. Det är en fullsatt teatersalong som samlats för att ta del av den nakna sanningen om Sveriges historia. Vi informeras om att allt kommer att komma på provet, och sedan är galenskapen igång.

Ambitionen är att skapa förståelse för det nuvarande läget i Sverige genom att dra historiska paralleller. Özz och Måns vill påminna oss om att främlingsfientlighet har funnits i alla tider, och att dess grunder alltid varit absurda. De vill också att vi ska minnas att även svenskar en gång i tiden flydde sitt land under svåra former. Tanken och inramningen är mitt i prick – och ändå blir det ojämnt och bitvis till och med fel.

Första delen av lektionen utgörs av tveksamma historiska fakta och två killar som står och är allmänt taskiga mot varandra på scenen. Visst är det roligt, men det blir även snabbt långrandigt. Det görs tydliga försök att driva med klassiska stereotyper, men ofta överprioriteras själva chockfaktorn och skämten blir billiga. De obligatoriska får man verkligen skämta om det här-fnissen blir viktigare än att förmedla föreställningens poäng.

Lyckligtvis lyfter sedan showen genom en välkoreograferad dansrutin, varefter huvudpoängen slutligen adresseras. Mot en bakgrund av en brinnande flyktinganläggning kastas plojen tillfälligt åt sidan och det träffsäkra allvaret i föreställningens botten kommer fram. Trubbigheten från inledningen håller sig sedan stången ett bra tag och showen blir för en stund intressant.

Sedan börjar Måns Möller plötsligt och långdraget att göra sig rolig om "dvärgar", och allt faller. Med ens är det inte längre historiens absurditet som häcklas från ett nutida perspektiv. Nu är det plötsligt en privilegierad individ som i realtid använder sin dyra scentid till att skämta på en utsatt grupps bekostnad, och genast blir det osmakligt.

Det börjar bli otroligt gammalt med alla ofräscha skämt det tydligen ska vara okej att dra i den fria humorns namn. Man ska kunna skämta om allt, säger Måns Möller och drar jargongen ett varv till. Och må så vara. Men då undrar jag två saker: på vilket sätt var just detta sidospår relevant i sammanhanget, och har vi faktiskt inte lärt oss mer än så av historien? På flera sätt blir det djupt ironiskt när en show med syfte att öka insikt och förståelse fäller krokben för sig själv i jakten på några billiga, skuldmedvetna skratt från publiken. Var poängen i den extrainsatta historielektionen verkligen inte viktigare än så?