Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mona och partiet

Annons

Mona Sahlin är i sig själv ett tecken på att tiden förändrats för Socialdemokratin. Det dröjde mycket länge innan det i år 120 år gamla partiet utsåg en kvinna till ordförande. Men det är också nytt att man nu har en partiordförande som internt ifrågasätts av många. Till stor del är det förmodligen samma personer och grupper som var emot henne redan när hon synes på väg att efterträda Ingvar Carlsson. Formellt föll hon på ”Toblerone”-affären, men många, särskilt i LO, såg henne som för mycket ”förnyare”.

Grunddregeln i socialdemokratin har mer än i andra partier varit att alla utåt ställer upp för sittande ledare. Det bygger nog på ett trauma att inte partiet ska spricka igen, som det gjorde 1917 då en stor del bröt sig ur och bildade vad som sedan blev det Sveriges kommunistiska parti. Det ligger en ödets ironi i att det som oftast utåt åberopas mot Sahlin är hon var i otakt med den egna partiopinionen då hon ville samarbeta med Miljöpartiet med inte med utbrytarnas arvtagare Vänsterpartiet.

I efterhand har många inom partiet givit Göran Persson skulden för valnederlaget 2006, men innan valet verkade nästan ingen i partiet våga kritisera hans dominerande ledarstil. Att det internt tisslas och tasslas långt mer med Mona Sahlin visar förmodligen att många tyder det är lättare att ifrågasätta en kvinna.

Men rimligen skulle partiets problem med både identitet och opinion ha varit i huvudsak desamma om Göran Persson suttit kvar eller om någon annan än Sahlin efterträtt honom.

Europavalet i juni blev en kalldusch för Socialdemokraterna, som i Stockholm bara blev fjärde parti, efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet. Att partiet, vilket aldrig tidigare skett, nu uppträder i en ”allians” med två andra partier är naturligtvis ett tecken på att man inte längre är stark nog att framstå som ”statsbärande” parti. Generation för generation har väljarkåren blivit allt mindre traditionsröstande, och allt fler tar ställning sent i valrörelser.

Socialdemokratin kan sägas ha byggt mer på grupptänkande än åsikter, med kollektivanslutningen som yttersta tecken. Det har gjort att i många frågor går gränsen i sakfrågor rakt genom partiet. Synen på EU, skolpolitiken, invandring, företagande och arbete kontra bidrag är sådana exempel. Hur ledningen än gör blir delar inom partiet missnöjda, och utvägen att söka ”ligga lågt”ger otydlighet. Att formellt vara positivt till EU men välja ett EU-negativt toppnamn är ett exempel på att dubbla budskap inte något framgångsrecept.