Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Åkerlind och Hedbom

Annons
Två röda skynken, så uppfattassannolikt Ann Hedbom och Helene Åkerlind av sina partikamrater.

Två obekväma kvinnor som går åt vänsternär partiet håller sig i mittfåran och snarareslirar åt höger.

Att ta den linjen gör man inte ostraffat. Helene känneratt hon är ute i kylan igen. Hon hade snudd på blivitaccepterad efter utspelet förra året med en alternativbudget för barn- och ungdom. Men när hon kraftfulltstöttade Ann Hedbom på arbetarkommunens årsmötenyligen, kände hon att hon var tillbaka på ruta ett.

Nu har hennes politiska liv en konkret tidsgräns. Längreän till valet 2002 blickar hon inte.

Det var vid årsmötet som Ann Hedbom fick lämnasin plats i verkställande utskottet, VU. Trots att hon varvalberedningens namn.

Som en konsekvens valde hon att själv lämna styrelsen.

Men hon är fortfarande ordförande i Kultur- ochfritidsnämnden, en post som hon inte tänker lämnaförrän mandatperioden går ut år 2002. Ialla fall inte så länge hon känner att hon harstöd från förvaltningen.

Vad är det som driver dessa kvinnor att vara obekväma,att säga vad de tycker, agera och ta konsekvenserna?

Vi möttes i Kultur- och fritidsnämndens lokaleri Stadsbiblioteket, Helene, blond, snabb och svensk och Ann, mörkoch dramatiskt irländsk. Två temperament som funnitvarandra.

De har känt varandra sedan ett kvinnligt nätverkstartade 1993. 20 tjejer höll på med teaterföreställningar,bland annat på Heartbreak.

Där lärde man att våga, att ta för sig,att ha modet att gå vidare.

I dag är det bara fyra av dessa som är kvar i politiken,Carina Blanck och Ann Lidman förutom Ann och Helene.

Det var för övrigt Helene som fick Ann att gråtanär hon hindrades att rösta mot partiets linje i fullmäktigeför några år sedan. I dag kan de skratta åthändelsen. Men då var det dramatiskt.

Och tillrättavisandet fick motsatt effekt än denplanerade. Först satte sig Ann och grät stora krokodiltårar.Hon var fruktansvärt ledsen och besviken. Sedan gick honin och reserverade sig mot hela budgeten. Det fick bära ellerbrista, men kompromissa mot sin övertygelse kunde hon inte.Det var då Ann insåg att hon inte kunde leva med attmänniskor tyckte om henne om hon inte tyckte om sig själv.Sen dess har hon aldrig slutat att reservera sig. Och hon säger,aldrig mer att jag röstar för något som jag intesjälv tror på.

- Om man behandlar människor så att man hotar domtill lojalitet, då kan man vinna tid, men man vinner striden,inte kriget. Om man blir trampad på, så hoppar manupp igen. För Ann tog det bara en dag. För andra kandet ta en månad, ett år. Men en reaktion blir detalltid. Det kommer tillbaka dubbelt, säger Helene i dag.

Helene säger att det är de här processernasom gör att det knakar i partiet nu. Det uppfattas som envänster - högerfalang, när det i själva verkethandlar om att folk inte har fått rösta enligt sinövertygelse.

Det blir mindre dramatiskt om man låter folk röstasom dom vill, så länge som dom anmäler att domtänker rösta annorlunda.

Själv undrar jag om politiken är för toppstyrdi dag.

Det handlar om rädslor, säger Helene.

Ann och Helene skrev nyligen ett debattinlägg beträffandebarn och ungdom som publicerades i Arbetarbladet. Ett harmlöstinlägg, säger de två, där de helt enkeltville påminna om löftet att om det skulle bli ett överskotti budgeten så skulle barn och ungdom prioriteras.

Det inlägget behandlades på ett gruppmöte.Där bad folk att Helene skulle vädja till Arbetarbladetschefredaktör Kenneth Lutti och be att få det tillbaka.

- Så kan man inte göra, säger Helene, ochkonstaterar att hon numera troligtvis betraktas som lika dum somAnn.

Har Ann genom sitt agerande blottlagt hur det politiskaspelet fungerar?

Det tror jag, säger Helene och beskriver Ann som unikeftersom hon har kraften att stanna kvar. Många förehenne har valt att gå och nu skickar de blommor till Ann.

Och Helene har konkret fått uppleva hur omöjligtdet är att gå emot partilinjen. Hon ville reserverasig, en enda dag i november 1999, vid ett slutet möte motbarn- och ungdomsbudgeten. Hon visste att resten av åretsdagar skulle hon försvara den offentligt. Men hon ville markera.

Det blev nobben.

Men det är fler som nu opponerar sig, som vägrarfölja partipiskan. Och det är ett hot.

Ett friskhetstecken, tycker Ann och Helene.

Tidigare fick Ann stryk för att hon inte följdereglerna. I dag spelar hon helt enligt regelboken. Hon skriversina motioner, kommer med alternativa förslag, hållertidsramar och driver sin linje.

Uppfattar hon sig som en gerillasoldat mot betonghäckarnai partiet, undrar jag? Ann skrattar och säger att hon ärju uppfödd i Belfast.

Hon har nu visserligen förlorat en tung post men kommeratt bli ordförande i Kommunals fackklubb. Och då kanhon rekrytera fler LO-kvinnor till partiet.

Hur nära varann är Helene och Ann?

Jag får uppfattningen att det är två väldigtolika personer som kan munhuggas politiskt, men som ocksåstöttar och inger varandra kurage.

De pratas vid kanske en gång i veckan och de ses ocksåprivat, främst för att bådas söner gåroch dansar samtidigt.

Vad är drivkraften?

Att förändra. Trampa upp jungfrulig mark. Testahur långt man kan gå. När man ser att det mangör medför skillnad. Så säger Helene ochkonstaterar att visserligen skulle hon kunna hoppa av redan nu.Men hon känner att hon fortfarande kan göra saker sombetyder något.

För Ann är svaret rakt. Hon vill, som alltid, jobbaför en bättre värld.

Är ni för röda för partiet?

Ann: Ja, det tycker jag. Men ändåser jag mig själv som en socialdemokrat

Helene: Det är svårt med den härrödhetskänslan. Att jag blev socialdemokrat, det äringet jag har med mig hemifrån, utan det blev jag i elevorganisationen.Diskussioner om kamratstödjande verksamhet och människosynpåverkade mig. Jag har jobbat nära Verdandi och Broderskapsrörelsen,nykterhetsrörelserna inom socialdemokratin, och jag har varitaktiv i Kyrkans ungdom. Det är min bakgrund.

Varför är ni emot privata alternativ inomäldreomsorgen?

Ann: Jag har haft erfarenhet av privat vårdi Margaret Thatchers England och jag tror inte att det leder tillmångfald. Vad som brukar hända är att småföretagköps upp av stora företag så har man ändåett monopol i slutändan.

Här var jag emot det för jag anser att det var luftkalkyler,att man skulle spara 16 miljoner kronor samtidigt som det privataföretaget skulle gå med vinst, samtidigt som man hadelika många anställda som hade lika lön.

Helene: Det är en lösning av idag, inte för morgondagen. Det är inte svaret påatt klara av den stora äldreboomen. Jag känner ocksåoro med anledning av vad som hände på Brynäspraktiken.Som gammal brynäsbo var jag en av dom som hade en bra läkarvård.Det har aldrig känts så tryggt som när vi gicktill Mats Hjelm som vår familjeläkare hette. Jag förstårockså hälso- och sjukvårdsnämnden. Man villju pressa priserna. Då tappar man sin familjeläkareoch hela systemet slås sönder och samman. Påett äldreboende vill jag ha tryggheten att man vet vem personalenär. Att det inte blir ständiga omorganisationer direkt.Det blir snabba klipp. Jag tror inte att man ska sköta vårdså.

Varför lämnade du frivilligt arbetarkommunensstyrelse, Ann?

För att jag inte kunde se någon mening med attvara kvar. Jag hade känt mig som ett ansikte utan inflytandeoch en ursäkt för andras dåliga samvete, som kvinna,invandrare och facklig representant. Då hade man kunnatsäga, hon fick ändå vara kvar. Nej, tack!

Hur långlivad blir du som politiker i Gävlekommun?

Jag vet faktiskt inte. Vad är en bra politiker? Den fråganhar jag ställt mig själv många gånger. Jagvill vara bättre än bra i allt jag gör. Förmig är en bra politiker någon som har en bra ideologioch står för det. Jag hoppas att det finns plats fördet i Gävle i framtiden. Annars vore det illa för Gävle.

Har socialdemokratiska partiet blivit för liberalt?

Delar av det, tycker jag. Men det är inte frågaom färg utan när man har ett stort parti borde det finnasstort utrymme för olika åsikter.

Det är det som är meningen med ett parti. Det ärbra att det finns en höger lika väl som en vänster.

Mer läsning

Annons