Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Fredrik Swahn

Annons

Den 25 januari har Fredrik Swahn premiärpå Göta Lejon i Stockholm med musikalen Rent.

På Nobelfesten nyligen sjöng han till orkesternoch såg till att festdeltagarna trivdes på dansgolvet.

Namn: Fredrik Swahn
Ålder: 30 år
Yrke: Idéförverkligare, allkonstnär
Född: I Stockholm men kom tillGävlesom femåring
Familj: Hustru Elisabeth Berglund och hennesbarn Isak, Daniel och Isabelle
Bor: I sexrums radhuslägenhet i Dalen,nära Globen

Det verkar vara drag kring dig just nu?

Det har det alltid varit men det kanske syns mernu. Jag har alltid haft många projekt på gångoch engagerat mig i olika saker. Jag är ganska energisk.Men det är kul att det märks också, efter tioår i branschen. Och man får bättre betalt jumer man syns.

Berätta om musikalen Rent och din rollfigur,Roger!

Jag är en låtskrivare som lever i ettkollektiv. Det senaste halvåret har jag isolerat mig ochinte velat gå ut. Jag hade fått veta att jag hadesmittat en tjej med aids. Hon tog livet av sig.

Jag har en massa tankar om hur det är att leva med sjukdomenoch hur länge jag ska få leva. Det är svårtoch mörkt och det är i den situationen man värdesätterdet som är viktigt i livet, sina vänner, de man älskar.Det handlar mycket om tankar och känslor.

Så träffar jag en tjej fast jag egentligen intevill gå in i en relation. Men det visar sig att hon ocksåär aidssmittad och dessutom narkoman, vilket jag ocksåhar varit, men mest i smyg, i samband med att jag har lirat pånattklubbar. Hon väcker min fadersinstinkt och jag vill räddahenne ur hennes situation. Men det är klart att jag älskarhenne. Och på slutet dör hon.

Det sägs att musikalen bygger på Puccinisopera Bohème.

Ja, det stämmer. Roger motsvarar Rodolphe, poeten.Mimi är Mimi och Mark, Marcellos roll, är filmare. Ochtbc har blivit aids. Men operan är bara lättsam handlingoch vacker musik jämfört med musikalen. Där finnsinga komplikationer. Den är orealistisk i dag. Musikalendäremot är verklig.

Det är en amerikansk musikal.

Ja, Jonathan Larson arbetade med den i sju år.Den hade premiär i New York 1996 och gjorde stor succé.

Blir det här det stora genombrottet fördig?

Det beror på kritikerna men det kännsatt det kan bli bra. Det är sällan som musikaler bådehar bra manus och bra musik. Det brukar handla om att räddaett dåligt manus. Men här är det bra frånbörjan. Och det var Hair också, som jag spelade i Stockholmoch på turné. Det handlar om dagens problem, om sex,droger, känslor, politik. Om bostadslösa och om välgörenhet.Det utspelas i New York men samma problem finns här i Stockholm.Det finns hemlösa i Gävle också, har jag hört.

Det är premiär den 25 januari. Hur kommerdu att känna dig då?

Visst kommer jag att vara nervös men jag kännerockså att jag är i goda händer. Och vi kommeratt ha haft ett antal föreställningar redan dåinför publik.

Hur är livet just nu?

Underbart. Jag känner att jag har kommit hemi livet. Jag har ju gift mig med min ungdomskärlek, Elisabeth.Då var vi 15 år och gick i parallellklass påVasaskolan. Sedan gick vi skilda vägar i livet. Vi träffadesigen för ett och ett halvt år sedan när jag gjordeChicago i Göteborg.

Elisabeth var den enda jag kände där så dåtog jag kontakt. Då levde hon ensam med barnen och vi provadepå men vågade inte riktigt. Det kändes som ettjättestort steg då. Sen träffades vi igen förett år sen i somras, faktiskt på Brända bockenpå Stortorget i Gävle. Vi gifte oss den 1 septemberoch nu har vi just varit på bröllopsresa till Kanarieöarnamed alla barnen.

Hur var det?

Härligt. Om man är ledig och bara hemmafinns det alltid saker att göra. Men nu hade vi inget annatatt göra än att bada och ha det skönt. Och hinnaprata med varandra. Vi kunde diskutera och gräla till slutetutan att behöva avbryta för att man måste gåiväg. Men en vecka var lagom.

Så du har blivit småbarnspappa?

Ja, det är intensivt hemma. Barnen är 4,6 och 8 år. Men det känns naturligt. Jag var 15 årnär jag fick min lillasyrra så jag är van vidbarn.

När blir det dags för egna barn?

Vi jobbar på det.

Vad gör Elisabeth?

Hon blir färdig sjuksköterska i januarioch är undersköterska nu. Hon hade också teater-och musikambitioner i Göteborg men så blev hon medbarn och behövde en trygg inkomst.

Jag såg dig sjunga med orkestern på Nobelfesteni TV. Jag visste inte att du var en crooner också!

Jo, men det är svårt att få ekonomipå en så stor orkester. Men nu börjar vi fåtill det. Vi spelar på företagsfester och annat ochdet är jättekul att sjunga storbandsjazz. Vi heter Ambassadöroch kommer gärna till Gävle och spelar.

Hur var Nobelfesten?

Jätteroligt. Jag har varit med en gångförr, när jag gick på Musikhögskolan, mendå slutade TV sända tio minuter innan vi skulle medverka.

Nobelfesten är ungefär som andra fester, bara attdet är kemi- och fysikpristagare med. Vi har vår egenstil, försöker göra det hela med glimten i ögat.Jag hade till exempel en glittrig kavaj och spelade litet diva.Vi gör det med litet ironi.

Såg du några skandaler på dansgolvet?

På slutet var det bara studenter kvar och deblev litet glada i hatten.

Du fick en egen presentation. Hur lyckades du meddet? Var det din egen idé?

Det var deras idé. Om jag hade haft någotinflytande hade jag valt andra inslag i presentationen och integammalt från 92-93.

Du fick också en dans med Lotta Bouvin-Sundberg.Hur var det?

Hon följde som en ängel.

För att återvända till musikaler.

Du har sagt i en intervju i Gefle Dagblad att du var tröttpå musikaler och att du hade svårt att se någonframtid för dig i musikalsvängen. Har du ändratinställning?

Jag har bara halkat in i branschen. Det börjademed en barnmusikal, "Herr Gud det är Anna" med musik av MonikaDominique som jag fick en roll i. Den spelade vi för 15 000barn i Stockholm. Sen fick jag rollen i Chicago eftersom jag ärbra på att sjunga i falsett. Där gjorde jag rollensom transvestit. Och sen blev det Hair, först i Parkteaterni Stockholm och sedan på turné i landet med Riksteatern.Sen gjorde jag en roll i Five guys namned Moe med jazzbluesmusik.Och nu Rent som har både ballader och soul, en salig blandning.

Det är bra musikaler med bra musik. Jag har däremotsvårt att tänka mig att göra Miss Saigon ellerLes Miserables, till exempel. Det gör andra bättre.Rent är förresten min drömroll. Jag såg musikaleni New York 1997 och sedan dess har jag haft affischen i mitt rumhemma.

I samma intervju sa du att musik måste brinnaför att det ska vara roligt att gå upp på morgonen.Vad är det för musik som brinner, enligt dig?

Allt som man gör med lust. Det är såmycket gnäll och tråk i vardagen. Det blir mycket roligareom man älskar det man gör, om man brinner för det.Om man blir berörd. Och det kan gälla när jag ärcrooner i ett storband likaväl som när jag gören svår dödsscen. Man ska våga göra detfullt ut och inte vara rädd för att göra bort sig.Det gäller att hitta lusten i det man gör, dåblir livet också roligare.

Jag har jobbat mycket med att värma upp publik, i Såska det låta på TV, i Globen inför Eurovisionsschlagernoch Toner för miljoner. Och jag vet att folk vill sjungaoch leva ut. Men det tycks bara vara tillåtet på fotbollsmatcher.I kyrkan vågar folk inte sjunga i psalmerna. Men närdet sitter 14 000 personer i Globen, då vågar manför då känner man sig trygg i mängden. Dåkan man släppa loss. Vågade folk mer skulle mitt jobbinte behövas.

Vad är det som är så speciellt medmusik?

Det finns ingen annan konstform som träffarså direkt. Man behöver bara höra några takteroch om det är rätt ord och rätt melodi såträffar det direkt. Man känner igen sig. Och dåförstår man att vi egentligen är lika varann igrunden. Det gör det samma var det är för slagsmusik, det fungerar med schlager eller dansmusik likavälsom annan musik.

Har du alltid sjungit?

Nej, jag började av en slump när jag gickpå Solängen och var elva år. En kompis tog medmig till Heliga Trefaldighets gosskör och där sjöngjag för Anne Maia Ehne i flera år. Och sedan i GefleDrängars gosskör.

Arne Backman, min lärare på Solängsskolan,betydde mycket för mig. Han tog bort respekten för musikgenom att säga att det bara handlade om toner. Det ärså många som är rädda för att görabort sig. Men tack vare honom började jag spela ackord ochupptäckte att det lät bättre om jag sjöngtill. Och jag började skriva låtar.

Jag tror att respekt egentligen handlar om rädsla ochdet är bra om man kan släppa på den. Jag görhellre en dålig grej än att inte våga göranågot alls. Det handlar om att hela tiden utvecklas ochgå vidare i livet, att hela tiden lära sig, utvecklasoch bejaka.

Mer läsning

Annons