Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Göran Gudmundsson

Stor plats på Antikmässan i Älvsjö i veckan tar Göran Gudmundsson med en utställning, ett gammalt hus och med hantverkare från Centrum för byggnadsvård i Gysinge.

Annons
Namn: Göran Gudmundsson

Ålder: 50 år

Yrke: Byggnadsvårdare

Född: I Järvsö

Familj: Hustru Berit och sonen Carl, 17

Bor: I ett gammalt ruckel i Hedemora

Aktuell: Deltar i Antikmässan med sittCentrum för byggnadsvård i Gysinge

Hur väcktes ditt intresse för gamla prylar?

Redan som barn, hemifrån, eftersom jag äruppvuxen på en gammal gård med gamla saker och gamlahus överallt. Intresset har jag kanske mer från fadersmjölkenän modersmjölken. Pappa var intresserad av historiamen båda mina föräldrar stöttade mig, oavsettvad jag hittade på.

Var har du dina rötter?

I Järvsö och det är långa rötter.

Är det sant att din familj är porträtteradi den gamla filmen "Faller dagg, driver regn" som bygger påboken av Margit Söderholm?

Pappa var drevkarl i den filmen och Margit boddei vår by, i Kramsta så hon har hämtat mycketfrån trakten i sina böcker. Bland annat skriver honom bondsonen Gudmund som friar till prästdottern. Det ären äkta historia men handlar inte om vår familj.

Vad vet du om släkten?

Den har bott på samma gård sedan 1500-talet.Jag vet mycket om släkten, bland annat att det är mestbönder, någon enstaka präst och någon enstakamilitär.

Vilka värderingar fick du med dig fråndin uppväxt?

Tradition, från både mor och far. Samtidigtvar mamma oerhört öppen för allt. Där fannsingen konservatism i negativ mening. I stället handlade detom att ta tillvara, om respekt för det som är gammalt,att inte slänga något utan att fundera först.Mor och far var landstingspolitiker och ofta ute på resor.Mycket av mina värderingar fick jag från tre underbara,ogifta fastrar som bodde i granngården och som passade mignär föräldrarna var borta. De var en länktill familjens historia och de kunde diskutera hetsigt om personersom levde på 1600-talet.

När bestämde du dig för museivärlden?

Löjligt tidigt. Jag var bara barn, definitivtunder tio år, kanske bara fem. Det fanns så mycketgammalt på gården och jag älskade att samla ihopprylar och göra utställning. Det var urfånigtmen jag älskade det. Jag kommer än ihåg känslannär jag hittade en lucka på vinden, högt överdrängloftet och fann massor med gamla lampor och annat somhade lagts undan när gården fick elektricitet år1911 och sedan glömts bort. Det var lika fantastiskt somom jag hade hittat juveler.

Hur utbildade du dig?

Jag visste att jag ville bli museiman men yrkesvägledarnavisste knappt att yrket existerade och när de hittade detavrådde de. Det var inget framtidsyrke. Men jag lästemuseimannaämnen i Uppsala, etnologi, konsthistoria och arkeologioch tog en fil. kand.

När och hur kom du till länsmuseet?

Första gången var 1973, som nybakad museiman.Det var bara ett kort jobb med att inventera hembygdsrörelsen.Jag blev fast anställd 1976. Jag har varit lyckligt lottadoch haft jobb hela tiden.

Och nu har jag fått det yrke som jag tänkte migsom femåring. Det är mer levande än på museet,man får vara med, det finns ingen byråkrati, vilketkan bli ett självändamål och ingen flextid. Vipratar om saker och så bestämmer man sig. Det fungerarjättebra.

Vad minns du från åren på museet?

Det var otroligt roligt att syssla med byggnadsvård,att åka runt och ge råd. Ofta kom vi in när vardet konflikter gällande byggnadsärenden. Tyvärrkom vi nästan alltid för sent.

Jag kommer ihåg en gång i Alfta. Jag kom in ien målad sal som bara var gudomlig. Jag sa till bonden attdet här är bland det finaste jag har sett. Såhär har väl alla, svarade han. I Alfta var det inteunikt men jag insåg att han inte visste vad han hade. Detvar under de här resorna jag insåg hur viktigt detvar med rådgivning. Folk förstör inte sina miljöerav illvilja utan för att de inte känner till alternativ.Har man kunskap blir man mer rädd om saker, mer varsam.

Och nu kan du erbjuda alternativen!

Ja, och vi startade i rätt tid. Vi var först.

Var det under de här resorna du fick idéntill Centrum för byggnadsvård?

Jag har haft den hela tiden och blivit irriteradom en bonde i Alfta frågade var man får tag i blytill blyfönster och jag var tvungen att svara, inte i Alfta,inte heller i länet men jag kan kanske förmedla kontakttill någon i Stockholm. Det var så tungrott. PeterWennberg på museet och jag ville starta något i museetsregi, efter Bomässan -88 i Gävle. Men Ingemar Svensson,chefen, tyckte inte att det var en grej för museet. Det varinte visionärt.

Tyvärr har vi tappat en generation hantverkare men nukommer de yngre. Och de är de som visar vägen, bortsettfrån om de är första eller tredje generation inomyrket. Man brukar säga att det är de gamla som kan,men det stämmer inte i dag. Och det finns ett stort intressebland ungdomar.

Hur kändes det när du lämnade museet?Var du rädd?

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag hadevarit på besiktning i Ovansjö prästgårdoch när jag körde därifrån tror jag inteatt däckens ens tog tag i asfalten. Så glad var jagöver att jag vågade ta steget. Min hustru hade uppmuntratmig och sagt att om det inte går så bra i börjanså får vi väl jobba ett par dagar i veckan påposten. Det är det bästa jag gjort. Jag träffadeförresten en hantverkare som jobbar på ett stort byggföretaghär på mässan. Jag såg samma längtani ögonen på honom som jag själv hade. Samma önskanatt våga. Men man måste vara mogen för det steget.

Hur har det gått? Över förväntaneller ungefär som du trodde?

Det var precis det här jag trodde, att folkskulle vara intresserade. Det fanns de som inte trodde påoss men i dag har vi 100 000 besökare om året och allaär frivilliga, inga dittvingade skolklasser. Vilket museumi landet har så många besök? Och hit kommer allakategorier, från barn till mormor-morfarsgenerationen. Dekommer inte alltid för att handla utan tycker att det ärmysigt ändå. Och det har blivit ett spirande folknöjeatt pula på fritiden, tapetsera, måla och snickra.Det verkar som om alla gör det.

Ni säljer kvalitet och kunnande och det kostarförstås. Är det svårt att hitta det rättapriset?

När det gäller varor vi köper in utgårvi från vad vi betalat hantverkarna. Svårare änså är det inte. Det här med priser är snarareen pedagogisk fråga. Man kan inte jämföra medIkea. Om man ser till att våra grejer håller i fleragenerationer och höjer värdet på husen ärallt vrålrea. Det är lönsamt med kvalitet. Ochman kan jämföra med de slantar man måste hostaupp för att byta bil efter fem år. Man måstefråga sig vad det är man köper.

Här kan man också fundera över fattigdomensbetydelse. Gamla hus som inte utsatts för renovering, sominte fått Ikeakök och plastinredningar, inga dörröppningarsom förvandlats till valv är i dag billiga att köpa.Och om man bevarar dem frestas man heller inte att köpa enmasa prylar.

För mycket pengar är farligt. Kommer någonhit i den senaste BMW:n och klädd i päls vet vi attde köper ingenting. Kommer det däremot någon ien gammal Volvo som hörs på en kilometers håll,då vet vi att det kommer en storkund. Det handlar mycketom livsstil.

Även TV lär ha upptäckt er och köptrekvisita till TV-serier som "Längtans blå blomma",danska serien Bryggaren", "Pip-Larsson" och "Radioskugga". Hurgick det till?

Ja, TV-bolagen är storkunder hos oss. Det harblivit så vanligt att vi knappt noterar det längre.Kanske säger vi över kaffet, såg du vårlampa på TV?

Så vilka är era kunder?

Bara en parentes, i går när vi var påväg till mässan hann jag bara ta med posten påvägen. Och där låg "The world of Interiors", denledande inredningstidningen. Där hade dom en helsida meden bild på en av våra strömbrytare. I dag ringdedom från Gysinge och berättade att vi hade fåtten stororder från Monaco och en från London påströmbrytare och vägguttag. Det är andra gångensom vi varit med i den tidskriften.

Många av våra kunder kommer på söndagarnafrån Stockholm. Och när en av våra mest populäraskådespelerskor, Lena Endre, ringde och frågade omvägen var det en kamp bland de anställda att fåjobba den dagen. Lena och alla hennes kompisar kommer och handlashos oss. Det märks i butiken när någon kändiskommer för då tystnar det. Själv är jag dåligpå att titta på TV så jag känner inte igenalla ansikten. När jag tänker på dem som inteförstod hur bra vi var kan jag tycka att vi skulle sättaupp en stor tavla med namn på alla våra kunder. Senskulle jag inte behöva säga något mer. Det voretillräckligt.

Kommer ni att kunna vara kvar i Gysinge eller måsteni komma närmare de många kunderna i Stockholm?

Inför den här mässan var jag påBerns för att informera och jag pratade om Centrum förbyggnadsvård. Säg Gysinge, sa många i publiken.Det är ett begrepp nu. Tidigare var det bilmuseet som drogtill Gysinge. Nu är det vi och det är viktigt att helhetenär bra, att det finns värdshus och affär och enfin miljö.

Vi har diskuterat att flytta, den tanken har funnits. Specielltnär våra kunder efterfrågat en butik i Stockholm.Det är litet långt att åka till Gysinge om manbara behöver en burk färg. Men vi upplevde att gjordevi så skulle vi konkurrera ut oss själva. Det ärviktigt för oss att finnas nära våra hantverkare.Vi är också rädda för att vi skulle bli somRosendahls trädgårdar på Djurgården somockså började som ett alternativ. När jag varitdär har jag inte stått ut med alla köer. Det blirbara Stockholm fast idén är bra.

Du startade Centrum för byggnadsvård tillsammansmed en kollega från museet, Peter Wennberg. Vilken äruppdelningen er emellan?

Vi har delat på direktörsskapet. Petervar dekoratör och jag museiman, båda delarna behövs.Vi har fortsatt som på museet. Men nu, när vi hållitpå i tio år kliver Peter av. I största sämja.Peter vill ta det lugnt och syssla med sina gamla motorcyklarbland annat. Han är också startar-typen och vill kanskebörja om på nytt. Jag däremot, om jag satt enplanta vill jag inte bara se karten. Jag vill njuta någraår av skörden. Nu rullar det på. Vi har bra rutiner,företaget är inarbetat. Det är nu vi kommer attha mer tid åt våra kunder. Vi slipper vara såstressade.

Nu har ni en stor monter på Antikmässan.Vad hoppas ni få ut av det?

Jag hoppas att våra hantverkare ska synas ochkanske få litet mer delikata uppdrag. För egen delser jag det här som ett sätt att fira tioårsjubileum.Det är första gången vi finns utanför Gysinge.Det blir också Peter och min slutkläm och därförär det viktigt att det blir bra. Vi har jobbat som idioterinför den här mässan.

Du har hus i Järvsö och har haft hus i Villastani Gävle. Hur bor du nu?

I en stor gammal herrgård. Den tjatade vi osstill för fem år sedan. Den var så förfallenatt alternativet var rivning och exploatering av tomten till villaområde.Den ligger i utkanten av Hedemora och Berit kan cykla till skolanmedan jag pendlar 6,5 mil med bil. Hedemora är en trevligstad. Påminner litet om Järvsö och frånvårt hus har vi en fantastisk utsikt över vatten. Detpåminner om utsikten vi hade hemma över Ljusnan.

Du är hälsing och bor i Dalarna. Brukardet inte vara motsättningar?

Hemma säger dom att det är roligt att dufått ditt hus. Synd bara att det ligger i Dalarna. Ett tagfunderade vi på att pendla från Järvsö mendet är för långt, 23 mil. Nu kör jag längsen otroligt vacker väg där jag kan få se kungsörnensväva över den smala skogsvägen. Det är såmaffigt så det är inte sant. Det är som ett fotoav Hilding Mickelsson.

Vad hoppas du av framtiden?

Att familjen får vara vara frisk. Att det fortsättersom det gör nu. Jag har aldrig haft det så bra somnu. Jag har en fin familj, ett roligt jobb, jag bor bra och jagklarar det ekonomiska även om jag aldrig har haft såstora lån som nu.

Mer läsning

Annons