Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Håkan Leijding, del 2

Annons
Men låt oss backa i Håkan Leijdingslivsberättelse.

Han minns gärna sin uppväxt i Gävle. Han gicki Brynässkolan och hade Allan Jerbo som lärare, hansom samlade Gävles skolbarn i jättekörer och somskrev "Det susar ibland tallarna". Han fortsatte en ettårighandelsutbildning, lärde sig maskinskrivning och bokföring.Och drömde om Amerika.

Han sökte utbytesstipendium och blev uttagen, en av 24i konkurrens med 10 000 sökande. I januari 1959 steg hanpå tåget i Gävle och höll på att slåihjäl sig. Han hade nya skor med lädersula och perrongenvar glashal av snö och is. Mamma stod med andan i halsenoch såg sin son uppföra sig som Bambi på is.Han hade fått hjälp och uppmuntran av både FolkeLöfgren och Bertil Karlsson, Antik-Karlsson kallad, införsin USA-resa. Och Håkan själv var inställd påatt hans framtid låg i USA. Men så blev det inte.

Efter presidentvalet 1960, när John F Kennedy kom tillmakten blev det ombyten på viktiga poster och Håkanfick inte sitt uppehållstillstånd förlängt,fastän han hade både arbete, bostad och bil. Såtvå år senare var Håkan tillbaka i Gävle.Han gjorde sin militärtjänst i Östersund och muckademed ett busskort på fickan.

För Bertil Karlsson blev Håkan Leijding som enson. Många hade stor respekt för Antik-Karlsson, enman med stora kunskaper om antikviteter. Det var han som drevAuktionskammaren i Gävle, då ett kommunalt monopol.Men då, direkt efter lumpen, försörjde sig Håkansom chaufför. Han körde för Ehlins åkerioch han körde buss i stadstrafiken. Han blev säljarepå Bil och buss och han var aktiv i Liberal Ungdom tillsammansmed Mats Öström.

Folke Löfgren blev något av en mentor förHåkan, som bland annat var distriksordförande i Folkpartietnågra år. Det var Folke Löfgren som ordnade jobbåt Håkan som annonsförsäljare på GefleDagblad, ett jobb som Håkan trivdes bra med. Han slutadepå Gefle Dagblad i september 1967 och startade dåsitt eget företag, Gefle auktionskammare, i Ångbryggerietsgamla lokaler på Nygatan, där Skattehuset nu ligger.Fram till det datumet hade auktionskammaren varit ett kommunaltmonopol.

I god tid lade Håkan in om tillstånd och namnetvar väl valt. Gefle auktionskammare var lätt att hittai telefonkatalogen och lät officiellt. Håkan och Bertilhade auktioner tillsammans. Förtjänsten var god ochHåkan fick lära sig mycket, inte bara om antikviteterutan även hur man lyckas i affärer. Han fick lärasig att aldrig ljuga i affärer och det har han hållitfast vid.

- Men det betyder ju inte att man måste berättaallt, säger Håkan.

Verksamheten i auktionskammaren handlade om allt frånauktioner på cyklar från polisen till vindsröjningar.Så Håkan investerade i en Hanomag lastbil förtransporter. Det ledde snabbt till flyttverksamhet och lastbilenvar upptagen mest hela tiden. Han köpte därefter enBedford som också specialinreddes.

Det var vid den här tiden som Håkan kom i kontaktmed advokaten Bo Callgren som han beskriver som en mycket skickligkonkursförvaltare. Det var han som skötte konkursenför Flyttningsbyrån i Gävle. Håkan var intresseradatt ta över men ville se hur det fungerade. Så hanbad att få arrendera firman i tre månader. Kom medett anbud, sa Callgren. Håkan gick hem och räknade.Och bjöd en krona.

- Jag fick kontraktet.

Det var raka bananer. Verksamheten gick bra och Håkanbestämde sig för att lägga ett bud. Han bjöd95000 och undrade sedan hur det gick. Ditt bud är inte högst,fick han veta. Lägg 3 000 till så är firman din,sa Callgren. Guldet på bordet, sen får du kontraktet.

Bo Callgren var också den som skötte Byggma M konkursen.Då var han motståndare till Håkan, som ägdefastigheterna på Näringen där byggföretagethade sina lokaler. De kunde inte betala hyra och Håkan fickproblem med sina amorteringar. Han satt i en rejäl knipaoch visste till slut ingen annan utväg än att be omuppskov av banken, Handelsbanken. Och uppskov fick han. Förstlångt senare fick han veta anledningen. Banken hade kallatin Bo Callgren och bett om ett omdöme.

- Han gav mig det finaste betyg jag hade kunnat få.Han sa, ta det bara lugnt. Håkan Leijding brukar landa medfötterna ner. Han menade att jag inte gav upp utan jobbar,jobbar, jobbar.

Byggma M var en stor landsomfattande konkurs med tre börsnoteradeföretag inblandade. Håkan Leijding har inte samma beundranför en annan advokat i Gävle, nämligen Kjell Stafströmsom var konkursförvaltare när Håkans sista företagi Gävle, Elfströms ljusfabrik, gick i konkurs.

- Det var nära att jag anmälde honom till Advokatförbundet.Och jag hade gjort det om det hade varit Kjell som sköttdet hela. Nu var det istället en helt ung kvinnlig advokatsom gjorde det mesta arbetet.

Det här är en komplicerad affär med mångaingredienser och jag refererar det hela som Håkan berättarför mig. Håkan ägde vid den tidpunkten Elfströmsljusfabrik i Gävle, ett företag som gått ganskabra. Men konkurrensen blev till slut för mäktig. Dunihade beslutat sig för att satsa hårt. De hade separataställ i alla butiker, som en säljare fyllde påmed jämna mellanrum. Och butiksägarna fick tre månaderpå sig att betala.

Försäljningen gick ner och Håkan börjadetröttna. Han hade skulder på 4,3 miljoner men hadehittat en köpare som var villig att betala 4,1 miljoner.Problemet var bara att banken inte accepterade köparen. Denville inte ha en ljusfabrik som kund.

- Min köpare hade säkerhet så det var intedet som var kruxet.

Situationen var så märklig att Håkan Leijdinganlitade advokaten Torbjörn Hahne som vittne när hanträffade banken. Själv tror Håkan att det handladeom en vendetta från bankens sida, en hämnd påbankdirektören Arne Olofsson i Sundsvallsbanken fick de flestaav Gävles företagare som sina kunder. Arne Olofssonvar enligt Håkan en skicklig bankdirektör som förstodsig på affärsverksamhet. Han var rak, gav besked, höllord. Och höll ordning på företagarna.

- Om man låg efter med momsinbetalningarna kunde mangå till Arne och be om ett tillfälligt lån. Dåbläddrade han igenom fakturorna. Man fick sig en utskällningi tio minuter men sen var det klart. Man fick en check påpengarna, minns Håkan.

Det var Arne Olofsson som gav Glasfibertank sitt stödoch lån. Och den affären blev, återigen enligtHåkan, upprinnelsen till bankkraschen i Sverige. En viktigaktör var GD-journalisten Per Nygren som skrev om de olikaturerna.

Arne Olofsson hade beviljat ett utvecklingslån förGlasfibertank. Han kände företagets direktör, GöteRehnberg och litade på honom. När sedan ägaren,Alvar Johansson från Jokkmokk, kom till Gävle drogbanken öronen åt sig. Företaget fick aldrig utvecklingslånetpå 200 000 kronor. Företaget gick i konkurs och ägarenfrån Jokkmokk vägrade skriva på konkursansökan.Istället gick han i fängelse. Han hävdade nämligenatt banken brutit sitt löfte och därmed förorsakatkonkursen.

Vid det här laget hade Arne Olofsson blivit chef i Stockholmsregionenoch de andra bankdirektörerna hämnades så gottde kunde. En duktig bankman sviker man inte, säger HåkanLeijding. Men Arne Olofssons efterträdare hade en annan inställning.

- Dom gav vi fan i, säger han.

Per Nygren skrev om alla de här affärerna och enligtHåkan resulterade de skriverierna i att ett par tusen arbetstillfällenförsvann i Gävleregionen. Själv gick Håkani konkurs. Mest skriverier blev det om en fackelmaskin som konkursförvaltarenansåg skulle ingå i konkursboet medan Håkanhävdade att den var hans egen privata egendom. Den stod förövrigt inte i själva fabriken utan på Alborgahemmeti Valbo, som då var skyddad verkstad. Håkan tog rådfrån en Stockholmsadvokat som rådde honom att hämtamaskinen, vilket han gjorde. Konkursförvaltaren agerade.

Det blev rubriker i tidningarna. Håkan beskylldes föratt ha smitit med miljoner till Spanien. I själva verkethade han planerat sin flytt långt tidigare. Han hade skrivitpå konkurseden, betalat sina skulder och skatter och anmältflytt till utlandet. Allt var legalt.

- I det läget säger Kjell Stafström att omhan hade vetat att jag skulle flytta så skulle han ha låtitta mitt pass.

När Håkan fick kännedom om skriverierna återvändehan till Gävle. Han sökte upp ekopolisen i tidningarnassällskap, ekopolisen som hade sagt att det inte fanns någotutlämningsavtal med Spanien.

- Han hade uttalat sig generellt, inte alls om mitt fall.Och det var det första han sa när jag sökte upphonom.

Runt den här tiden hade även Norrlands-Posten gjortkonkurs, en söndagstidning som moderaterna hade startat iGävle och som Håkan Leijding tog över under detsista året. Och det här är de två affärersom det blivit mest skriverier om. Liksom ytterligare en misslyckadaffär, nämligen jakten på silversanden.

Bakgrunden till den storyn är att Håkan lärdesig dyka och tyckte det var roligt. Samtidigt skaffade han ettlitet fartyg som kunde suga sand. Det hade han tänkt säljavidare till någon kommun i Spanien. Där behöverman båtar som kan suga sand. Kapten Jansson, en ryktesomsusadperson, blev skeppare ombord. Han berättade vitt och brettom ett fartyg som förlist utanför Umeå, påväg in till Boliden, med silversand i lasten. Och den skulleman nu försöka suga upp.

- Det var bara en del av mina planer, säger Håkan,som hade tänkt dyka både här och där frånbåten.

Bland annat på Nedjan, ett annat fartyg med last somsjönk i Gävlebukten. Kaptenens beteende som ledde tillpublicitet gjorde att Håkan hoppade av det hela. Han såldebåten med förlust.

- Jag fick tillbaks drygt hälften men jag kom ur det,säger han idag.

När Håkan Leijding lämnade Gävle 1987var han trött på Sverige. Det var för mycket tjafs.Inget fungerade och det var tungjobbat.

- Hade du tryggat ditt liv då, undrar jag.

Håkan svarar att han visste vad han gjorde. Men attslå sig ner och bara rulla tummar resten av livet, det varhan för ung för.

- Jag är inte den typen.

Vid det här laget hade han två äktenskap bakomsig. I det första fick han sina två barn. Han berättaratt han betalat och gjort rätt för sig men erkännerockså att någon vidare familjefar var han nog inte.Han säger också att han aldrig sagt ett ont ord omsina fruar och aldrig kommer att göra så heller.

- Det fungerade när det fungerade. Sen tog det slut ochdet var det.

Han har haft många andra förhållanden också.I början av 70-talet delade Håkan sitt sommarhus iFlorida med en kvinna från Sverige. Det var vid den Håkangjorde affärer med Jonnie Dahlström, en affärsmanfrån Hudiksvall som Håkan har höga tankar om.Och många historier om också. De har numera ingenkontakt med varann och Håkan är svårpumpad närdet gäller vilka affärer de två haft tillsammans.

- Jag var med ett tag men hoppade av, som vi hade kommit överens,säger han.

Men han minns när Jonnie sålde sin lägenheti en skyskrapa i New York, mitt emot FN-skrapan till ett oljeproducerandearabland som ville ha lägenheten till sin ambassadör.För varje kontakt höjde Jonnie budet med 50 -100000dollar och till slut fick han en fantasisumma.

- För dom är det bara småpotatis, sa Jonnie.

I Fuerentola startade Håkan ljusfabrik igen och anställdeett tyskt par. Hon var en duktig säljare, han en bra ingenjöroch Håkan hade sina kunskaper. Det gick bra och rulladepå. Men när muren föll i Östtyskland flyttadetyskarna hem. De såg stora möjligheter att tjänapengar hemma i Tyskland, vilket de även gjorde.

Samtidigt som han förlorade sina bästa anställdabörjade Duni konkurrera på den spanska marknaden ochdå svalnade Håkans intresse. Han sålde sinamaskiner till en ljusfabrik i Malaga och fick ett bra pris. Denlilla Nissanbussen behöll han. I den förvarade han sinaverktyg och eftersom Håkan har svårt för attvara sysslolös började han göra småjobb häroch där. Han blev helt enkelt en handy man som fixade vattenkranaroch byttte lås. Han gillar att jobba med händerna ochklarar av det mesta.

- Jag satte in en annons och fick 300 svar på en vecka,säger han.

Mer läsning

Annons