Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mörka, lysande visor från livets baksida

Annons

Ulf Sturesson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik. Hans första album I overkligheten som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan även en av de skivor som känns absolut mest.

Som en tanke så bygger Ulf upp sin spelning med de mest känsliga låtarna. Även om det är en lättsam, nästan familjär, stämning och han skämtar lite lätt mellan låtarna så är det visor från livets baksida, en resa från botten till att näsan är precis över ytan.

Det goda livet har gjort mig sjuk, det är inte Harry Chinanskis alkoholromantik utan mer vardagligt grått och jävligt.

Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller jag kanske hellre ska nämna Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta.

När han som andra låt gör Sommarbarn reser sig håret på mina armar och jag vet att musiken han framför har fungerat som terapi.

Det är inga konstigheter, inga poser eller fräsiga tomma ord utan allt som de första 40 minuterna innehåller är ångest, desperation och saknad och allt är så gott som lysande.

Efter att han pustat ut så spelar han lite mer lättsamma extranummer som absolut inte är dåliga men som här nästan fungerar som en avtändning efter den fantastiska mörka resan.

Jag vet inte hur många skivor det tog innan Peter Lemarc slog igenom så hoppet är givetvis inte ute: om bara alla 30+ som älskar Lasse Winnerbäck hade en aning om vad de kunnat få om de valt Ulf Sturesson i stället.