Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möte mellan två världar

/

Kultur omsätter pengar. Mycket pengar. I dag arbetar 9 000 personer i Gävleborg med kultur och kreativa näringar. Charlotta Netsman är den som försöker få två världar att mötas.

Annons

Ditt uppdrag är att få näringsliv och kulturliv att mötas och samarbeta. Det är två sektorer som levt under helt olika förutsättningar och som historiskt utvecklat helt olika normer.

– Konstnärer och kulturarbetare är en yrkeskår som kan skapa utrymme för samhällsförändring och för empati, humanism, demokrati. Men det är också en yrkeskår som har dåliga löner, usla villkor och ofta förväntas jobba gratis. Det är för mig djupt upprörande.

Samtidigt är det här ett svårt jobb. Vi som jobbar med de här frågorna får ofta kritik från traditionalisterna inom kultursektorn. Där finns djupt rotade föreställningar om att statliga bidrag har högre status än andra pengar. Och det är vanligt att man fokuserar enbart på vad man vill göra, och glömmer att ställa sig frågan hur. Hur skapar jag bästa förutsättningarna för det jag vill skapa – det är ”hur” som är vårt perspektiv.

Kulturpolitik och näringslivspolitik kan inte ersätta varandra, de fyller helt olika behov hos människor. Däremot kan de samspela och stärka varandra och det är det vi försöker skapa förutsättningar för.

Hur ser medvetenheten om de här frågorna ut i Gävleborg?

– Jag började för två år sedan med att åka till alla tio kommunerna i länet för att möta deras näringslivschefer och kulturchefer. På flera ställen var det första gången de två satt tillsammans. De hade alltså aldrig tidigare haft ett gemensamt ärende, trots att cirka sju procent av arbetskraften i länet jobbar inom KKN. Det ger en bild av var vi började.

Men Gävleborg är på väg att förändra både identitet och självbilder just nu. Nyligen utsågs ett designföretag till årets tillväxtföretag i Gävleborg. Det sänder signaler om att något är på väg att hända.

Var finns de mest akuta behoven?

– Den här sektorn har fallit mellan stolarna på de organisationer som har till uppgift att stötta företagarna. Kultursektorn är av tradition inte betraktad som näring. Kulturarbetarna har inte sökt sig till näringslivets organisationer och sällan blivit uppsökta. För att överbrygga det glappet har vi arbetat med bland annat med Almi som nu undersöker hur de ska bli bättre på att bemöta och stötta de här branscherna.

Kulturarbetare har heller inte sett sig som aktörer på en marknad. Många har haft svårt att urskilja sina egna kompetenser. Vad kan man sälja? Och hur? Där har vi gemensamt gått in med kurser och seminarier.

Vilket är ert spetsprojekt?

– Det mest omfattande projekt vi engagerat oss i är ”Galaxen” där det lokala och det internationella finns närvarande samtidigt. ”Galaxen” är ett projekt och en nystartad förening som arbetar för att göra Gävleborg till ett centrum för postproduktionen inom film – inte för inspelningarna som så många redan krigar om att få. Men de har ju som bekant kommit ”på köpet” redan.

Det är alltså ett projekt som handlar om en hel bransch. Initiativet kom från internationellt välkända filmklipparen Håkan Karlsson som har sin bas i Kilafors.

Galaxens nätverksbygge har backats upp med bidrag på nio miljoner, bland annat från EU. Här är det fiberoptiska nätet som Gävleborg under åren byggt upp en förutsättning.

Galaxen har en stark förankring i kommunerna, men verkar på en internationell marknad. Här ser man en tydlig potential, som kan göra stor skillnad i framtiden.

Ditt uppdrag handlar om att skapa tillväxt i kultursektorn och tillväxten mäts i kronor och ören. Men värde kan mätas på många vis, inte bara ekonomiskt. Tillväxt handlar inte bara om fler kronor, utan också om sociala samhällsdimensioner. Får de aspekterna plats i era resonemang?

– Ja, och här finns en enorm potential vare sig man talar om hållbar utveckling, attraktionskraft, ledarskap, delaktighet, arbetsmiljö, hälsa… listan kan göras lång.

I Gävleborg finns till exempel ett starkt och rikt föreningsliv på kultursidan. Men många föreningar har en tynande ekonomi och engagemanget minskar. Kan man koppla föreningsengagemang till kulturellt företagande? Det visade sig att det fanns goda exempel inom musiklivet i länet.

Ni har arbetat tillsammans med bland annat högskolan och Folkteatern. Varför?

– Vi följde upp ett arbete som handlat om hur kvinnliga företagare använt communityteater för att utforska sina egna drivkrafter och villkor. Det fanns mycket intressant kunskap att hämta där.

Men varför ska en skattefinansierad kulturinstitution ägna tid åt att utveckla företagare? En regionteater ska ju ägna sin tid och sina resurser åt att spela teater för sin publik.

– Teatern har en enorm kompetens om hur man bygger delaktighet, engagemang och utveckling. Om vi kan lyfta in de här metoderna in i samhällsbygget, in i de hårda sidorna av samhällsutvecklingen, så bidrar vi till att skapa en hållbar utveckling på riktigt.

Utveckling bottnar i människor. Man kan inte utveckla företag och organisationer utan att bry sig om människorna. Kultursektorn har metoder, verktyg och redskap som dagens samhälle är i stort behov av.

Hur ska de kulturella och kreativa näringarna relatera till kvalitetskulturen?

– Vi som jobbar med det här måste vara beredda att ställa de jobbiga frågorna. Kommer institutionerna och näringen att kunna arbeta ihop framöver och skapa nya tjänster och verksamheter – eller riskerar man i så fall att rasera känsliga infrastrukturer som kulturpolitiken byggt upp? Finns det ändå samhällsvinster att göra? Hur ska i så fall avtalen se ut?

Vårt arbete förutsätter att kulturpolitiken är stark och fortsätter att satsa på kvalitet, tillgänglighet och öppna arenor.

Det går att jämföra med forskningspolitiken. Grundforskningen betalar vi med gemensamma medel, och resultaten tas omhand av marknaden.

För mig är spetsen inom konst och det du kallar kvalitetskultur en sorts grundforskning i samhället.

Jag ser kulturvärlden som en sorts solsystem, där kvalitetskultur och kvalitetskonst finns i mitten, som en levande kärna. Detta centrum har förmåga att stråla energi och möjligheter till de omgivande systemen, där också näringslivet finns. Men affärstankarna har inte i kärnan att göra.

– I min bild av världen är snarare människan alltings ”mitt” och där omges hon av politikområde efter politikområde, alltefter ålder, situation och behov. Näringslivspolitiken, kulturpolitiken och alla andra politikområden finns ju inte för sin egen skull utan för att hjälpa människor att leva sina liv och förverkliga drömmar och idéer.

Lars Krantz på Wij trädgårdar i Ockelbo brukar säga att ”Vi odlar inte växter, vi odlar jorden”. Tankemodellen går att överföra till det här arbetet. Vi måste skapa en jordmån för de aktörer som vill finnas i sektorn. Då handlar det inte om tillfälliga insatser, utan om en infrastruktur som fungerar.

I dag är de flesta i kultursektorn projekttrötta. De tvingas basera sin försörjning på kortsiktiga bidrag och har svårt att få hållbarhet i sitt yrkesliv.

Vi måste bort från projektrytmen, för den lägger fokus på det tillfälliga, i stället för på potentialen hos dem som är själva förutsättningen för verksamheten. Vi ska inte staga upp sektorn med tillfälliga hjälpmedel, utan skapa en jordmån så att aktörerna blir starkare.

Mer läsning

Annons