Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mötley Crüe höll inte hela vägen

Peace & Love i Borlänge är inte bara en skitbra festival med ett schyst koncept (här varvas musiken med paneldiskussioner och workshops på temat fred och kärlek, och man har ett nära samarbete med många ideella organisationer). Dessutom besökarrekord, och inget dåligt sådant. Vi ska ha uppgått till cirka 40 000 glada själar som stekte oss i solskenet.

Annons

Torsdagens stora affischnamn var Mötley Crüe. Vince Neil i en nedbantad version hade fått på sig sina gamla läderbrallor och vevade runt på scenen så gott han kan i "Kickstart My Heart". Allt eftersom konserten pågick uppenbaras däremot det som alla egentligen vet. Låtarna höll inte hela vägen och sex drugs and rock´n´roll-attityden kändes nu väldigt påmålad då bandet i ärlighetens namn mest bara hängav sig åt det sistnämnda. Om ens det. Men för stora delar av publiken spelade det ingen roll. De ville se Mötley Crüe. De fick se Mötley Crüe.
Torsdagens största besvikelse ble Monster Magnet med frontmannen Dave Wyndorf, mannen var rätt nyligen en rockikon som osade sex och energi. Tablettmissbruk kombinerat med en ganska kraftig övervikt har nu förvandlat honom till en ganska oinspirerande uppenbarelse. Som tur var har de en låtskatt som kompenserar bortfallet av en fixstjärna.
Torsdagen hade trots allt fler ljuspunkter än besvikelser. A Camp höjde till exempel humöret och Soundtrack Of Our Lives gjorde ännu en helt fantastisk spelning.
Fredagen blev lika varm och trevlig som dagen innan. Någon som tog vara på stämningen var den gamla punkikonen Henry Rollins som nu turnerar runt och kör spoken word istället för musik. Han är inte bara fantastiskt rolig utan förstår även konceptet med Peace & Love och vi var många som lämnade föreställningen fyllda med inspiration och en vilja att förändra världen.
Vi skippade både Lars Winnerbäck och Ulf Lundell, som ändå spelar överallt i Sverige hela tiden, till förmån för norrbaggarna Turbonegro. Och tur var väl det, för vilken show vi blev bjudna på! Maken till publikrespons har bandet nog aldrig heller upplevt, och det var fint att se den annars så cyniskt tuffa sångaren Hank Von Helvete lite rörande tacka publiken för det fina mottagandet.
Den strålande solen och en kvävande hetta hade ändå en del negativa effekter. Det visade sig faktiskt redan på fredagen under Peter Dohertys och Babyshambles spelningar där publiken borde ha varit på hugget och extatisk men publikresponsen, och också spelningarna, kom liksom av sig i värmen.
Solstinget visade sig ännu mer på lördagen. Folk var tydligt bakfulla och trötta efter nästan en veckas festande i stekhet värme. Den som fick oss på fötterna igen är, tro det eller ej, Jerry Williams som med pondus visade att han menade vad han sa när han vrålade "I Can Jive". Jerry var ett välkommet avbrott till det annars ganska trendmedvetna utbudet på festivalen och han var strålande glad att få spela. Även om han måste krama ur tröjan av svett ett par gånger.
Det som många, undertecknad också, kommit till festivalen för att se var utan tvekan Faith No More. Att bandet var stilbildande under 90-talet är ingen underdrift. Lite nervös är man ju alltid inför återföreningar men direkt i första låten "Reunited" visade bandet att både humorn och glöden finns kvar. Ja, sångaren Mike Patton sopade bokstavligt talat bort allt motstånd på festivalen med sin energi och sin galna sång. Det kändes som om alla andra band har varit förband inför Faith No More. Vi bjöds på alla hits, som "Easy" och "Midlife Crisis", men också en del mer kantiga och obskyra låtar.
Med tanke på hur sjukt mycket folk det ändå var på plats såg vi väldigt lite bråk och stök och det var en lugn festival. Konceptet verkade ha nått fram till publiken.
Bäst: Mike Pattons energi som räckte för att driva en atom-ubåt. Sämst: Fulla personer som sprang in i folkmassor med cigaretter.