Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

­­Bilarna som s-k-a vattenplana

/
  • Brittiska Gibbs har korsat Engelska kanalen med sin Aquada, som har en toppfart på knappt 50 km i timmen.
  • 1930-talet verkar ha varit den gyllene tiden för att fantisera ihop amfibiefordon. Tidskriften Popular Science hade flera av dem på sina omslag.

Den gör 95 kilometer i timmen. I vattnet. Och accelererar från 0 till 90 på 4 sekunder på land. Det handlar om Watercars Python som bevisar att amfibiebilar faktiskt är något att ha.

Annons

Det finns en förklaring till varför det finns så få amfibiebilar, både på vägarna och till sjöss. De brukar inte bli så bra eller lösa något av mänsklighetens större problem. Vilket inte hindrat folk från att uppfinna dem och ibland till och med bygga dem.

På 1930-talet skissades det hej vilt på amfibiefordon, allt från turistbussar för underhavsturism till eleganta träbåtar vars hjul skulle fällas ut när man körde upp på land, ungefär som James Bonds gondol i Moonraker.

Enda serietillverkade småbilen som även fungerat som båt är tyska Amphicar, som tillverkades under 1960-talet. 4 000 exemplar byggdes, vilket väl får kallas succé för ett så udda fordon. Visserligen lyckades man både korsa Engelska kanalen och färdas längs hela Yukonfloden i Alaska, men någon lysande båt verkar inte bilen ha varit. I dag är bilarna värdefulla samlarobjekt.

Den som vill köpa sig en amfibiebil kan faktiskt göra det. I USA bygger Watercars dyra och fräcka amfibiebilar. Bland annat gör man världens snabbaste, Python. När den ligger i vattnet ser den onekligen ut som en bil som hamnat fel, men trycker man gasen i botten gör den 90 kilometer i timmen till sjöss. På land är den ännu snabbare och accelererar från 0 till 90 på 4,5 sekunder. Tyvärr kostar den från 200 000 dollar och uppåt.

Gör-det-själv-byggaren kommer undan med en tiondel av priset genom att i stället köpa en byggsats från samma Watercars och sätta ihop vattenjeepen Gator. Förutom byggsatsen går man helt enkelt till skroten (eller reservdelsbutiken) och köper VW-delar som anges i bruksanvisningen. Prestandan är dock lite blekare än Python, med beräknad toppfart på 12 kilometer i timmen till sjöss och drygt 130 på land.

Brittiska Gibbs gör också moderna amfibiebilar, bland annat The Aquada, världens första HSA (high speed amphibian). När man kör ut i vattnet fälls hjulen in med hjälp av en knapptryckning, på bara tolv sekunder ska bilen på det sättet förvandlas till en båt som gör 48 kilometer i timmen i vattnet.

Franska Iguana gör båtar med rullband som kan fällas ut och in. De är inte gjorda för vägtrafik, utan snarare anpassade för kuststräckor med kraftigt tidvatten. Med rullbanden kan man ta sig hela vägen in eller ut från hamn till vattnet, oavsett hur tidvattnet står.

Dessutom kan rullbanden användas för att ta sig över sandbankar och stenar som hamnat för nära ytan vid ebb. Allt detta utan att man har gjort några stora kompromisser med båtens sjöegenskaper.

Iguana finns i två versioner, en enklare daycruiser och en liten större båt i aluminium för, som det står på hemsidan, ”special use”. Läs mer på Iguana-yachts.com.

Amfibiebilar gör sig oftast bättre som fascinerande idéer från optimistiska uppfinnare än som verkliga fordon. Tidskriften Popular Science har ägnat en del intresse åt ämnet genom åren.

I juni 1932 pryddes omslaget av en undervattensbuss för turister som ritats av en fransk ingenjör. Man klev in från taket och satt sedan med ryggen mot varandra och tittade ut i havet. Om något skulle gå snett och bussen antingen gick sönder eller körde fast, kunde hela passagerardelen lossas från underdelen och sedan flyta upp till ytan. Bussen skulle dras framåt med vajrar, lite som San Franciscos spårvagnar, fast under vatten.

Fem år senare, i januari 1937, var det dags igen, den här gången för en mindre räddningsbåt. Båten hade tre hjul under skrovet och särskilda pontoner längs sidorna vars uppgift både var att stabilisera ekipaget och fungera som extra bensintankar. Med båtens ratt skulle man både kunna styra roder och hjul. Både hjulen och pontonerna skulle kunna tas av om man bara ville ha båtfunktionen.

Två månader senare var det dags för ett omslag på ett amfibiefordon som verkligen fungerade, den så kallade March buggyn.

Fordonet, som påminner om en jättetraktor, byggdes i Pittsburgh för oljebolaget Gulfs räkning. Det användes för att leta nya oljefält i träskmarker. Däcken var stora nog att ta sig fram genom svår och hård terräng, och fungerade samtidigt som gigantiska luftkuddar för att hålla det 3,4 ton tunga fordonet flytande.

Thomas Arnroth/TT Spektra

thomas.arnroth@ttspektra.se

Mer läsning

Annons