Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trots redaktörens volta - bilbältet bästa livräddaren

/
  • Sportbilen av märket Bond med plastkaross var ett vrak efter tre volter på högkant. Föraren landade i det mjuka potatislandet några meter framför vraket. Olyckan hände 1968.
  • Trafikredaktör Hildingson använder bilbältet stenhårt sedan sommaren 1968. Den pepitarutiga störtkrukan som C-G Hammarlund talade så varmt för är numera normalt förrådsvärmare.
  • GD:s Tjäder Väder är till skillnad från en allt mindre men hårt olycksbelastad del av mänskligheten klok att sätta på sig bältet vid ratten.

Bilbältet har räddat livet på minst en miljon människor. Trots krockkuddar, deformationszoner i kombination med styv kupé och andra tekniska lösningar är bältet fortfarande livräddaren nummer ett. Undertecknad tillhör en försvinnande majoritet som överlevt en krasch på grund av att bältet hängt oanvänt.

Annons

Kort efteråt blev jag bältesfreak och är det givetvis fortfarande fyra decennier senare. Jag har pratat och skrivit mig varm för bältesanvändning genom åren. Det har faktiskt hänt att jag stannat när passagerare vägrat sätta på sig bandet.

Nu är det länge sedan jag hörde invändningen/bortförklaringen att man riskerar att drunkna om bilen hamnar upp och ner i vatten och man sitter fast i bältet. Visst, det har hänt.

Det har även hänt att personer överlevt därför att de kastats ur bilen och haft den enorma turen att inte slå ihjäl sig under flygturen eller landningen. Som det faktiskt var för mig.

Jag kan fortfarande se i mitt inre hur det var på potatislandet i uppväxtbyn Glösbo på pingstafton den 1 juni 1968. Redan då skrev jag en period om bilar. Jag hade en synnerligen ovanlig testbil, en engelsk sportbil med delar från Triumph av märket Bond. Importören fanns i Sandviken, bilen jag lånade var en av två i Sverige.

Jag gjorde en tur till Hälsingland. Efter att ha tvättat den hos föräldrarna tog jag en tur på några kilometer för att den skulle torka inför fotograferingen. På återresan gick det alltför fort i en frisiktskurva på en åker. När jag såg att det var tomt på trafik vid kurvan släppte jag inte mycket på gasen.

Så gick det som det gick. Högerhjulen gick ner i två potthål i kanten av oljegruset. Bilen drev ut mot vänster och sen vet jag inget mer förrän jag spottade mull och försökte få ögon och öron fria från jord. När dammolnet började lägga sig såg jag ett bilvrak några meter bort.

Jag var förstås chockad men minns lyckokänslan när jag trodde mig se att bakluckan var hel. ”Bra, då går bilen ett laga.”

Så var det inte. I princip allt var sönderslaget efter tre volter på det nymyllade potatislandet. Takbågarna i plast var knäckta. När och hur jag kastades ur förarstolen har jag ingen aning om.

Ett sår i midjan, också det fullt av mull, var enda synliga skadan. Min bror skjutsade mig till sjukhuset i Bollnäs för vård. På väg hem mötte vi en polisbil. Mycket riktigt hade de varit på olycksplatsen. Poliserna tog mig i hand och gratulerade till att jag fortfarande var i livet.

Efterspelet blev en ordningsbot på 30 dagsböter för vårdslöshet i trafik. Jag godtog den utan protester. Det var en billig nota för livet.

”Bilen har säkerhetsbrister. Vassa och uppstickande reglage och knappar kan lätt orsaka skador vid en eventuell olycka”. Jag plockade i veckan fram lägget från juni 1968. Texten som publicerades fyra veckor efter luftfärden var alltså mörkad. Jag minns nu att det var order uppifrån.

Fegt, tycker jag i dag. Den här texten är den första i GD om olyckan för drygt 40 år sedan. Arbetarbladet däremot skrev efter en vecka och beskrev föraren som ”motorjournalist från Gävle”. Det hade varit rejälare att namnge mig. Jag var en av två möjliga.

Jag fick låna bilder till artikeln. Bilen kostade för övrigt 19 000 kronor med 900 kronors tillägg för överväxeln.

Kort efter olyckan fikade jag med tre trafiklärare. Givetvis ventilerades min luftfärd och det faktum att jag överlevde på grund av att jag inte blev kvar vid ratten. När vi skildes tog vi varandra i hand på att ingen av oss i fortsättningen någonsin skulle avstå bältet.

Böterna vi enades om i händelse av fusk behövde aldrig utkrävas. Alla insåg vi då – om inte förr – att sannolikheten att bältet räddar vid olyckor är miljonfalt större än motsatsen.

Mer läsning

Annons