Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Murrays sorglustiga klyschparad

Finns det verkligen utrymme för ännu en Bill Murray-rulle om en älskvärd cyniker med ett buttert yttre men med ett hjärta av guld? Såklart det gör.

Han är ju så bra på att spela de där sarkastiska typerna som lider av depression av varierande grad och bär mer eller mindre sjavig klädsel. Med tanke på alla medierapporter om Murrays eget, ska vi kalla det excentriska, beteende på senare tid kan man fråga sig var gränsen går mellan alla rolltolkningar av nästan apatiska, lätt destruktiva cyniker och Murray själv.

I "St Vincent" spelar han hur som helst en ganska lättgillad variant av sin paradroll. Vincent bor ensam med sin lite för tjusiga katt i en sliten kåk. Han dricker för mycket, verkar inte tvätta sig så ofta, är luspank och otrevlig. Vardagen består mest av att fly från folk han är skyldig pengar. Men så flyttar en ensamstående mamma (Melissa McCarthy) in med sin lille son i huset bredvid. Hon jobbar ofta över på sjukhuset för att få livet att gå ihop. Eftersom Vincent alltid är hemma och gärna tjänar lite extra blir han snabbt barnvakt till lillkillen. Och snart utvecklar sig ett "farsan Baloo ska lära dig allt han kan"-scenario.

"St Vincent" är helt enkelt en parad av några av filmhistoriens mest slitstarka klyschor. Vi har den taniga men gullige ensamme pojken som längtar efter en rejäl fadersfigur. Mobbaren som egentligen är snäll. Den kämpande mamman och så Bill Murray-figuren då, den grinige gamle gubben som i mötet med ett oskuldsfullt och charmigt barn får en ny chans att välja glädje. Här finns till och med en rivig och gladlynt prostituerad, i form av Naomi Watts som Bill Murrays gravida ryska kompis Daka.

Detta låter kanske outhärdligt men den sorglustiga stämningen och den tillräckligt intelligenta dialogen gör det hela ganska mysigt ändå. Alla skådespelare verkar vara på sitt bästa humör. Som Melissa McCarthy, i rollen som en helt vanlig kvinna som försöker samla ihop sig och sitt liv efter en uppslitande skilsmässa. Hon matchar Murray på ett finfint sätt och spelar i ett humorregister som är betydligt lugnare än vanligt och det är befriande skönt.