Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik för folk som gillar musik

Annons

I lördags såg jag en lysande konsert med Eldkvarn men innan satt jag och mitt sällskap diskuterandes hur många gånger man sett bandet och hur länge de hållit på. Då visade det sig att en av oss inte ens var född när Eldkvarn skivdebuterade som Piska mig hårt 1974. Det kanske inte låter så konstigt med tanke på att det var på den tiden då Olof Palme var statsminister och Börje Salming var ett nyblivet fjunigt hockeyproffs. Eldkvarn är ett band som har en karriär som liknar en sinuskurva. Först så är det upp och sen är det ned och sen är det upp och så vidare.
Skivförsäljning och popularitet har faktiskt följt deras kvalitativa kurva så nu när de står på scenen och låter sådär bra som de bara kan är de inte bara Sveriges The Band utan kanske lika mycket Springsteen. Tidlös musik som får oss att känna gemenskap och trygghet. Visst är det mestadels för oss lite medelålders, men jag träffar även på en av mina före detta elever som nyss fyllt arton som också gillar dem.
Då fyller bandet samma behov som hos Bruce publik. Likheten mellan Eldkvarn och Springsteen är faktiskt att de trots alla år i branschen fortfarande känns som de älskar det de gör och att de kan leverera med klass. Även om jag tycker att The Boss inte gjort ett helgjutet album sedan 1987 så glimmar det till tillräckligt ofta för att man inte kan släppa honom. Likadant är det givetvis med Dylan.
Varför skriver jag då allt detta dravel? För att jag hamnade i en annan diskussion för ett tag sedan då jag jämförde Lasse Winnerbäck med Tomas Ledin och så här i efterhand har det slagit mig att deras publik också har samma behov av trygghet. Jag brukar vara lite spydig ibland när jag säger att människor som går på konserter med Ledin eller Robert Wells egentligen inte är intresserade av musik. Jag har svårt att se att de artisterna har die hard fans som gör hemsidor om dem, som samlar singlar med dem eller bara är extremt härligt nördiga i sitt förhållande till dem. Men varför drar de då alltid storpublik varje år och varje plats de spelar? Jo för publiken som vill ha en trevlig underhållande stund vet vad de får och det är en trygghet i sig
Ta Svensktoppen som exempel. Benny Anderssons orkester med skönsjungande Helen Sjöholm har legat på listan i fem år. Hur länge är det egentligen? Vad hände för fem år sedan? Vad gjorde Johan Palm då? Fanns Youtube då?
Knutbymorden skedde då, Grekland vann fotbolls-EM och TV4 började visa Beckfilmer. Nu kanske Svensktoppen inte är min kopp av te förvisso men jag undrar ändå, borde man inte tröttna på en sång efter fem år? Borde det inte ha kommit några nya bra låtar som kanske borde passa där? Visst, just nu ligger den bara på tredje plats. Etta är Sandvikens operastjärna och årets melodifestivalvinnare Malena Ernman för 12e veckan i rad och tvåa Lasse W i duett med Miss Li. De har bara legat där i nittiosju veckor, vilket är småpotatis jämfört med BAOs TVÅHUNDRASEXTIOTRE, läs det en gång till 263.
Visst jag gillar rutiner och givetvis har jag favoritartister, men att gilla en låt mest i tvåhundrasextiotre veckor spär bara på min tes om att det är mest musik för de som egentligen inte bryr sig om musik. Själv ska jag köpa fyrtioårsjubilernade "Space Oddity"-singeln med Bowie. Där får man ändå chansen att göra sin egen remix i iKlaz Space Oddity Multi Track-applikationen för iPhone, vilket lurar popnördar som jag.

Peter Alzén