Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt handlade om Winnerbäck

/
  • ”Vi älskar Lasse” ropade publiken i kör efter varje låt och Lars Winnerbäck försäkrade att han älskade Gävleborna tillbaka.

Lars Winnerbäck, Laleh, Ane Brun, Dundertåget, Love Antell

Gasklockorna, Gävle, Onsdag

Annons

I början av juli arrangerades Getaway Rock Festival vid Gasklockorna. Nästan en månad senare var det dags för något som bäst kan beskrivas som Svensson Rock Festival. Ungefär 54 timmar kortare, 55 band färre, men med både öltältsområden och bajamajor.

Och framförallt musik som är svår att störa sig på. Kanske tyckte någon att Love Antell var lite väl plakatpolitisk eller att Dundertågets gitarrer var för distade. Men mest bjöds det på mellanölsrock och mellanölspop för folk för folket. Till skillnad från det som samtidigt utspelade sig på Stortorget med ett kvalitativt värde även för folk över sju år.

I en annan miljö skulle Ane Brun kunnat vara en uppenbarelse i sin rosa klänning och lite freakiga men sköna röst. Nu tappades en hel del bort på att scenen såg ut som halvklara byggställningar som ett par presenningar råkat blåst fast på.

Nu gjorde Ane Brun ett bra jobb ändå. Hennes musikaliska referenser hade knappast någon hört talas som och den countryklingande singer/songwritern är lite knepig ibland, men det är ändå musik som de flesta gillar om de ger det en chans. om det var lite mer lättillgängligt, som Kate Bushs tidiga album skulle hon ha kunnat vara huvudartist på en egen storturné.

Mitt i konserten påstod hon att hon gillar att vara med på Lars Winnerbäck-turnén för att den lockar till sig landets bästa publik. Det märktes varken på hennes eller Lalehs konsert. Inte ens den sistnämndas hitlåtar räckte till en början till för att få en ena person att hålla ena handen ovanför huvudet.

– Ni behöver inte klappa händerna för ni har ju faktiskt inte betalat något inträde, sade Tomas Di Leva på en Cityfest för många år sedan.

Här hade man betalat men verkade inte klappsugna ändå, vilket ju egentligen är mer logiskt. Du fick mina pengar, ge mig underhållning så är vi kvitt. Laleh fick kämpa för att få till en halvminuts klappande. På ”Big City Love” kom den. Men mest var Laleh och bandets lysande sväng pärlor för svin.

Att spela i Lalehs kompband måste vara antingen en mardröm eller sjukt kul. Hennes hattande mellan stilar är mest charmigt men ibland blir kasten mellan Cornelis-visa och storslagen popmusik på engelska mest irriterande.

När Lars Winnerbäck klev på utnyttjades stora scenen bättre. Med ett svart skynke bakom sig var den ensamma akustiska inledningen övermäktig. Där framgår Winnerbäcks storhet tydligt. Det är bra drag i melankolin. Det är därför hans låtar kan spelas på en förfest utan att dra ned stämningen. Det är förmodligen också därför han är så populär. Att vänner spelar musik för varandra är fortfarande den viktigaste spridningsfaktorn Spotify, Myspace och Piratebay till trots, liksom det alltid varit.

”Söndermarken” gick rakt igenom kvällsljuset och in i publiken. På ”Kom änglar” visade sig Ane Bruns påstående om en bra publik vara sant, men det gällde bara på Lars Winnerbäcks egna konserter. Den spontana allsången är ovanligt mäktig.

Mäktigt blir det även när han byter till elgitarr, skynket bakom honom faller och hela bandet i ett vips backar upp, även om han gärna hade fått köra några artistiska nummer till.

I ett mellansnack berättade han att om en dröm han haft om storhetsvansinne. Han åkte på stadsbesök till Moskva i regeringsplanet och möttes av protesterande folkmassor. ”Vad har jag gjort för fel” skrek han. ”Allt handlar inte om dig” svarade massorna. Den här kvällen handlade dock allt om Lars Winnerbäck.

Under 200-talet har hans låtar stramats åt. Onödiga älvor och satyrer har sopats bort till förmån för ett enklare och mer effektivt språk. det är överlag positivt, men gör att låtarna blir mer likartade och att konserten grötade ihop sig ibland.

Det löser man med olika sceneffekter. Som en förinspelad manskör på videoskärmen och en måne. Snyggast är det när bandet spelar i en bakgrund av eld.

Om inledningen gick på känsla så går avslutning mest på kraft. Winnerbäck och bandet är rena Bruce Springsteen och E Street Band. På extranumrets ”Elegi” är dock känslan tillbaka igen och melankolin med drag som bara Winnerbäck bemästrar.

– Varför säger han tack så mycket efter låtarna? Han borde säga varsågod, säger en kvinna bakom mig till sin väninna.

Mer läsning

Annons