Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riktigt bra körsång behöver inga tokigheter

/

Annons

Jag är full av frågor efter att ha sett Forsbacka Kammarkörs konsert på Spegeln, men alla dessa skulle egentligen kunna sammanfattas med: Varför väljer en duktig kör att styra uppmärksamheten från sången till en massa tokigt spex? Jag anar oråd redan när jag sätter mig ner och får syn på vad som närmast skulle kunna liknas vid en utklädningslåda, vid sidan av scenen. Tokiga hattar, glittriga sjalar och roliga glasögon om vartannat. Jag har så klart förståelse för körens önskan att bjuda på en show, men om man går och lyssnar på körsång så är det sången man är intresserad av, inte tokiga kostymer.

Efter en passande och finstämd inledning med Come In and Stay a While kommer vad som har blivit ett obligatorium bland svenska körer. Povel Ramel.

Att hävda att man inte är förtjust i Povel Ramel brukar chocka människor ungefär som om man precis avslöjat att man hatar små tanter i hemmastickade baskrar, men jag har alltid haft svårt för denna manspojke och nationalklenod. Möjligen är det en generationsfråga. Vem vet. Hur som helst behärskar kören Ramel som om de hade skrivit sångerna själva. Inte en röstresurs är outnyttjad och samspelet mellan kören och dirigenten Eva Aronsson är en fröjd att se.

En av Ramel-låtarna är Ta av dig skorna, och här inleder man konsertens spexande med att låta tre körmedlemmar, ja just det, ta av sig skorna. Men varför bara tre av dem? Varför inte alla? Eller varför någon alls? Det är så konstigt, och i ärlighetens namn ganska osanitärt.

Förutom Ramel verkar man också ha en fäbless för Beatles, men tyvärr har man valt deras allra tråkigaste (det är ändå Beatles vi pratar om) låtar som till exempel Norwegian Wood och Michelle. Jag är inte heller särskilt förtjust i Beatles-låtarnas arrangemang, som jag upplever som rätt så röriga, eller till och med lite för avancerade för kören. Under de här låtarna så drar man också, till synes omotiverat, på sig tokiga hattar och trots att jag verkligen anstränger mig så förstår jag inte varför. Vanan trogen är det dessutom bara vissa som klär ut sig, men detta börjar man vid det här laget vänja sig vid.

Innan pausen är det dags för ännu en låt som svenska körer verkar ha en ohälsosam fixering vid: Tuxedo Junction. Det är dels plågsamt, men mest underhållande och lite rörande, när Eva Aronsson försöker sjunga med amerikansk sydstatsbrytning. Men vilken fantastisk röst hon har!

Jag skulle önska att Forsbacka Kammarkör tar sig samman och slutar upp med tokigheterna. Jag slår vad om att de har någon i kören som är extra drivande när det gäller spexet, men stå emot. Ignorera hans/hennes uppmaning att bjuda på er själva. Det enda ni bör bjuda på är det ni faktiskt behärskar, vilket är riktigt bra körsång.

Tina Hemmingsson

Annons