Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välbesökt körkonsert i Staffanskyrkan

/

Annons

 

Söndagseftermiddagens konsert med Forsbacka kammarkör lockar stor publik.

Och visst känns det bra att avsluta helgen med en lagom lång konsert i Staffanskyrkans vackra rum. Stämningsfullt väder också, med halvmånen hängande över ett snöigt Brynäs och träden fulla av sidensvansar.

Kören bjuder på ett omväxlande program med musik från romantik till nutid, samma program man turnerade med i några av länets kyrkor under hösten. Först en dikt av Karl Erik Axel Karlfeldt, fint tonsatt av körens tenor Per Widéen, arrangerad av Åsa Jehlrander, en av körens två ledare. Det är en mjuk och ljuvlig tillägnan till jungfru Maria, korallik i tonen, innerligt framförd. Två verk ur Anton Bruckners sakrala repertoar sen, från 1800-talets mitt.

Ave Maria, ljus och stilla med härligt lyft i volymökningen. Locus iste (”detta hus”), ett ståtligt bygge mot höjden med stadig basstämma som grundmur.

Förra året var det Mendelssohnjubileum, men hans musik är inte beroende av jubileer, den är tidlöst skön. Om Mendelssohn sades att han var ”vacker, rik och lycklig” och att hans verk föddes ”ur ett älskande, inte blödande hjärta”. Först ett pianostycke ur hans Sånger utan ord, fint framfört av Åsa Jehrlander.

Det är romantiskt och allvarligt med melodin vandrande i basstämman. Så ett par körstycken a capella. Rytmiskt glädjerika Auf dem See handlar om den goda naturen, medan Im Walde behandlar den suckande människans avund mot den lilla bekymmerslösa fågeln. Fast värst bedrövad är den inte, snarare fint visaktig.

Så den lite längre motetten Here my prayer från 1844, för sopran, kör och piano. Körens båda ledare är solister, Eva Aronsson sjunger sopranstämman och Åsa ackompanjerar på piano. Ett populärt verk som framförs ofta, texten bygger på Psalm 55. Evas röst stiger rörlig och klar och här finns en tydlig barockkänsla, både i körens nedåtgående fraser och i ett avsnitt där solosången utvecklar sig till en lamentation.

Medryckande och vackert så jag lätt förlåter någon orenhet när kören stiger uppåt. Debussy tillhör mina favoriter, tyvärr spelas han alltför sällan i våra trakter. Extra roligt, alltså. Nu sjunger kören Dieu, en sång med text av franske 1400-talspoeten Charles d’Orléans. En kärleksförklaring framförd med smekande varsamhet och den för Debussy så typiska svävande känslan.

Därpå spelar Åsa pianostycket Valse romantique, fullt av impressionistiska, genomlysta vattendroppskaskader och en öppenhet i harmoniken som lätt associeras till glädje. Och visst slutar stycket i jubel!

Tre stycken av Lars-Erik Larsson så. Serenad, text av Hjalmar Gullberg, Eva som solist.

Tyvärr går inte texten fram så bra, men det är stämningsfullt och molltonat med fint kvillrande pianokomp. Välkända Visa från Roslagen framförs av en dubbelkvartett ur kören, åtta sångare alltså. En märklig, kärv vals med enbuskar och sten i texten. Nietsche skrev ”Var jag än går följer mig en hund kallad Ego”. Larsson gjorde den till en energisk kontrapunktisk lek, här får kören visa allt vad den förmår av gott humör, det är komiskt, medryckande och härligt absurt. Sist ett verk av samtida Robert Lau, Ave Verum Corpus (Var hälsad du sanna kropp) där kören låter behaglig mjukhet omsluta en höjd av mäktiga utropstecken.

Fast det blir extranummer också, ett vårens förebådande i form av folkvisan Uti vår hage, träligt utsliten eller vackert lenpolerad, här röstar jag för sistnämnda.

Camilla Dal

Annons