Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musiken är kropp

/
  • Jag är präglad av de starka kvinnokropparna, de som fanns hos kvinnorna på fäbodarna, säger Lena Willemark.

– Musik kan vara som hemligheter från det förflutna. Det säger Lena Willemark, sångerska, riksspelman och kompositör. Här berättar hon om sångens fäste i kroppen, om att vara kvinna i manliga sammanhang och om doften efter spelmannen Ekor Anders.

Annons

Hur påverkar livets erfarenheter in i din röst?

Jag fick väldigt tidigt en prägling av andra människors kunnande. Det är nog först i det här skedet av livet, när jag kan överblicka min egen erfarenhet som jag, på djupet, förstår vilken stor gåva de gav mig och vad den innebär. Musiken är så starkt kopplad till livet för mig. Det är livets händelser som skapar utrymmet för fördjupning.

Vilka var de som präglade dig?

Jag växte upp i Älvdalen, i byn Evertsberg med knappt 300 invånare. De två polerna i min uppväxt var dels Radio Luxembourgs poplåtar, dels spelmanstraditionen. Spelmanslaget hemma såg ut som spelmanslag brukar: de var utåtriktade, hade dräkter när de uppträdde, och var – och är – ett led i det man i dag ser som en nationalistiskt färgad tradition. Mig gav de en stor gemenskap, de tog mig med in i nya sammanhang och gav mig mod att söka upp de gamla som spelade. De gamla hade inte någon scen att tillgå, de var snarast för sig själva, men de gav mig sina låtar och sitt sätt att se på världen. De var de riktigt stora konstnärerna.

Vilka var de viktigaste?

Jag var ofta med Sväs Märta. Hon var inte direkt någon musiker, men hon förmedlade ändå musik, som kulning och fårlock. Av henne lärde jag mig den sorts naturreligion som fanns i berättelser och seder och visor. Att vara med henne var att få en förankring i världen. Hon var dotter till Sväs Anders som var mästare på spilåpipa.

Ekor Anders ar den som förmedlade de gamla låtarna. Han var spelman och arbetade i sin ungdom i skogen och hade sin gård. Och så Gunnar Orre i spelmanslaget. Men även Fält-Karin uppe på fäbodarna. Flera av de här ses ju som musikikoner idag, men det var inte som ikoner jag var med dem, utan som människor. Jag fick lära mig att det inte var farligt att vara nära en annan människa.. Man bedömer inte. Man är. Jag har väldigt sällan känt mig rädd med andra musiker.

Hur tänker du att du är kopplad till det gamla?

Jag tänker mig att människor och erfarenheter är sammankopplade och att vi är beroende av varandra över tid.

Som folkmusiker är jag en del av en väldig stark kedja där musiken inte är isolerad i olika tider och tiderna inte isolerade från varandra. Ekor Anders och Sväs Märta är för länge sedan är döda, och de levde andra sorter liv än vad jag gör, men när jag lirar kan jag känna fortfarande känna doften av Ekor Anders, att han kommer in rummet där jag är. Oavsett om det här är ett påhitt från mig eller om han verkligen hälsar på i någon form, det spelar ingen roll, för jag vet att det absolut finns en kontakt med dom som fanns en gång. Det här är väldigt konkret för mig och det beror nog på att jag är uppvuxen så ålderdomligt. Det var en annan tid som är svår att göra rättvisa idag. Vissa erfarenheter jag fick ta emot då har jag aldrig kunnat prata om. Först sörjde jag över att det är så, över att jag inte kan tala om allt de gav mig, över att jag aldrig kunde ta fram och visa den delen av mig. Men nu försöker jag tänka att jag kan tala med dem med musiken. Det är en lycklig väg att vara på.

Varför kan du inte tala om det?

Finns det inget språk?

Hur ska man göra för att tala om naturens magiska innebörder utan att det blir till kitsch? Man hamnar så lätt i ett fack, och min kärlek till de gamla låtarna blir exotisk och exploaterad. Det här är en dimension som inte går att kommunicera längre. Det är alltför intrikat.

Du talar älvdalsmål. Det är ett självständigt språk, som står nära det nordiska språk som talades för mer än tusen år sedan. För ett främmande öra har älvdalska en stark sångbarhet. Vad har språket betytt?

I och med att jag lämnade byn när jag var 18, för att utbilda mig i Stockholm, flyttade en sorts saknad in i mig. Sedan dess har jag nog alltid längtat hem. Jag vill inte bo i Evertsberg, utan känslan ligger på ett annat plan. I dag är längtan ”hem” en drivkraft, en förmåga till ett slags kärlek. Jag har försökt lära mig att älska detta inom mig själv. I dag är det som ett rum inuti mig dit jag kan gå in. Jag har inte någon att prata älvdalsmål med till vardags, så i stället har den delen av mig förvandlats till en stark närvarokänsla i musiken och texterna jag skriver. Orden har en intellektuell, men också en känslomässig betydelse Dessutom äger de alltid ett sound! Det är det här nästan fysiska soundet jag letar när jag gör musik.

När du pratar tecknar du ett rum i luften.

Kan du känna dig ensam därinne?

Ibland. Somligt kan jag bara uttrycka via musiken. Det är som hemligheter från det förflutna. Kanske är det så det ska vara. Man kan inte och ska inte visa allt, Men mitt rum öppnas ju när jag spelar eller sjunger med andra. Den som skapar kan inte vara instängd i sitt rum

Skulle jag inte spela med andra skulle jag nog känna mig väldigt ensam.

Hur hänger kropp och tanke ihop när du sjunger?

Tanken är en rörelse, rörelsen blir tanke. Så ser det, rent instinktivt, ut för mig.

Över huvud taget kan jag känna att musiken är hela jag. Den innefattar min kropp, men också kroppens rörelser. Det är rörelsen som ger kontakt med större dimensioner i musiken.

Också musiken i sig själv är en kontinuerlig rörelse hela tiden, vilket hjälper mig att koppla loss från den planerande tanken. Om tanken får styra gör den ett spår i förväg som man sedan bara följer.

Det finns uttryck som jag inte kan komma åt i ett stillasittande musicerande. Musiken är kropp, och jag är präglad av de starka kvinnokropparna, de som fanns hos kvinnorna på fäbodarna. Även om kulningen och vallmusiken är en rätt liten del av mig om man ser det rent musikaliskt, så har den världen påverkat mig väldigt starkt i sina uttryck. De var så nära djuren, tog sig så enkelt fram i skogen. De kunde ta i om det behövdes, på ett sätt som idag nog skulle uppfattas som … ja nästan … vulgärt. De hade ett humör och en vilja till stora uttryck, i kroppen och i rösten. Äldre kvinnor på fäbodarna var på något vis i sin fulla rätt, mjuka och väldigt starka samtidigt. Det är sorgligt att vi inte kan vara kvinnor på det viset i dag.

Hur funderar du kring manligt och kvinnligt i den folkmusikvärld du lever i?

När jag insåg hur mycket energi jag som kvinna måste ladda in i vissa situationer gick jag in i en period av förtvivlan. I dag försöker jag lära mig hantera den här insikten.

Du säger att frigörelsen var nödvändig.

Hur såg frigörelsen från Älvdalen ut?

När man är uppfödd som jag ser man sig själv först och främst som en traditionsbärare. Jag fick många människors erfarenhet, och det blev ofrånkomligt att jag var tvungen att frigöra mig från dem för att på allvar kunna uppskatta dem. I början upplevde jag inte det ortstypiska som en begränsning, men efter en tid blev det så. Alla förutsatte att jag, som var från Älvdalen skulle spela älvdalslåtar. Jag blev tilldelade en roll som jag inte trivdes med.

När fick syn på mig själv som konstnär blev min relation till Älvdalen mycket friare

I dag förstår jag att min frigörelse kom innan det var slut på de gamlas liv. Jag kunde haka i med ett eget konstnärskap. Allt gick omlott.

När man är ung vill man göra allt. När man senare, omigen, fördjupar sig i det egna upptäcker man det positiva med det ortstypiska, kanske har det varit som en terapi. Man jobbar med samma saker, men i olika skikt. I dag ser jag det positiva med att vara stilla på en plats, eller i en tid eller med en människa.

Livet är ett sorts evigt spel, där man ibland måste följa med, ibland stanna och fördjupa. Det har att göra med både kraschlandningar i livet, och erfarenheter i musiken. I dag är alla mina erfarenheter på något vis kopplade med en dåtid som inte alls är en belastning, utan snarare ett bränsle som gör att jag kan komma framåt. Efter mig finns andra som tar vid.

Vad händer under en konsert?

Musiker har väldigt olika sätt att hantera kontakten med publiken. För mig är stunden innan viktig. Jag tillhör dom som måste förbereda mig för att möta publiken. Jag spelar eller pratar inte stunden innan, utan försöker vara för mig själv.

Det är någonting som händer mellan oss musikanter och publiken, det är det absolut, men vad är väldigt svårt att sätta ord på vad som händer.. Det handlar väldigt mycket om att något öppnas. Det kan vara olika från gång till gång, och det är inte alltid jag förmår öppna totalt. Det skulle aldrig klara sig utan rörelsen. Rörelsen är nyckeln … och det här är jättesvårt att förklara ! –… det är som om själva rörelsen öppnar upp. Det är som att man blir fri som människa. Man släpper sitt skydd, eller kanske lättar på skyddet. Det är till och med fysiskt märkbart.

I och med det öppnar man sitt inre rum för medmusikanterna. Det är som om rummet vidgas, så att också de som lyssnar kan komma in. Från scenen kan det kännas som om vårt gemensamma rum växer ut, ut till publiken. … När vi öppnar, så förlöser vi en stark närvaro. Vi upphör att tänka på oss själva som enskilda personer. Det utvecklas en tjock energi som vi rör oss tillsammans i.

Konsertsituationer är så sårbara. Efteråt har jag alltid svårt att träffa människor. Jag måste stänga till lite först,

Nu, medan vi talar, dyker ett minne upp. När jag var liten så fanns det mycket norrsken på vintrarna. Jag stod under de sprakande ormarna och hade känslan av att jag var väldigt mycket i mig själv, men att något svällde så att jag kunde ta emot norrskenets slingrande ljus. Det handlar inte om att försöka hålla fast energin, tvärtom, men det har med rörelse att göra. Även om jag är stilla så kan jag känna att det börjar röra sig, att närvaron blir starkare och börjar röra sig, och att det inte bara har med mig att göra.

Är du rädd om din röst? Många sångare har ju en ängslig, ibland til och med ångestfylld relation till förkylningar, solsken, vind, miljöombyten

Inte helt fri. När det är stora sammanhang, och svårt röstligt, måste jag vara toppform för att klara av det, inte bara mentalt utan också fysiskt. Blir man då bondförkyld kan det bli ett stressmoment. Mer och mer kan jag känna att med åldern kan jag njuta av att rösten är olika från dag till dag. Gud, vad skönt, vilken ynnest att det inte låter likadant jämt. Det är ett upptäckande av sig själv. Rösten förändras ju väldigt mycket beroende på allting runt omkring en, inuti en, saker som händer, erfarenheter allting …

Det är återigen detta att inte vara så fixerad vid en speciell punkt i kroppen, utan att bejaka rörelsen, för med den kan du få hjälp av övriga delar av din kropp. Genom rörelsen behöver du inte känna dig instängd i ditt eget fängelse som är den där rösten.

Det finns mycket av denna ångest inom all form av sång. Det handlar också om att våga experimentera och inte bestämma sig i förväg hur det ska vara och låta. Det är en stor skillnad mellan förhållningssätten. Antingen att fraserna redan är där och jag ska nå fram till dem innan de ger sig iväg … jag måste komma till en viss punkt, försöka träffa rätt … eller att känna att de lever, att sången kommer med impulserna.

Inom folkmusiken finns ingen stark copyright-tradition, utan snarare frihet till tolkning, lån, härmning. Folkmusikens idé är på så vis märkligt modern, som en sorts fildelning.

Det kan du ha rätt i. Det finns en känsla, i alla fall i min generation musiker, att man är en länk i ett förmedlande, en sorts delaktighet.

Men samtidigt måste folkmusiken släppas in i det stora musiksystemet.. Vi har varit så långt ifrån alla institutioner, från stipendierna, konsertscenerna, sponsorerna, och så länge fått slå ur underläge, ofta balanserat på gränsen till utplåning. Jag vill inte ha snobberiet eller de stora pengarna från konstmusiken, men jag vill att vi ska få respekten och tryggheten. Så många av oss lever i en sorts ständig strid för att kunna spela. Vi måste in i systemet, men akta oss för att tappa särarten på vägen. Det finns något stort i att inte vara en ensam konstnär, utan en del av en levande tradition.

Mer läsning

Annons