Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Musiken består, vad som än händer!

Robin Ticciatis sista konsert som chefdirigent bjuder på tonsättare som alla påverkades av Tredje Riket på något sätt.

Annons

 Franz Schreker var framgångsrik tonsättare av främst musikdramatik, men 1933 stämplades hans musik som Entartete, urartad, och han dog året därpå, djupt deprimerad. Den ensatsiga Kammarsymfonin skrev han redan 1917, i nära anknytning till operan Die Gezeichnete. Verket är typiskt för hans musikaliska jugendstil, en slingrande stämväv där celesta, harmonium, harpa och piano sätter klangprägel. Kvillrande klanger öppnar mot varmt smäktande stråkar. En stilla böljerörelse utvecklar sig, energiska stråkar mot ljusa klanger. Inte utan att det klingar lite Debussy. Här finns den fria flyktens rörlighet och oro i en märklig, dröjande kaoskänsla. Klarinetten bygger bro till ljusa kvillrets återkomst, blåset ropar, stråkar svarar, harpan strör glitter och hornets stämma seglar över böljorna. Så studsande lek, slagverksaccenter och klangmarkeringar mot tuttimuller innan de slingrande vindlingarna planar ut i mjukhet. En drömlik resa från tiden då det undermedvetnas mysterier började utforskas av Freud och Jung. Arnold Schönbergs kontroversiella tolvtonsmusik fördömdes också av nazisterna och han flydde till USA. Där skrev han 1942 en pianokonsert i fyra sammanhängande satser, vilkas underrubriker anger ett självbiografiskt innehåll: livets gilla gång, hatets uppblossande, situationens allvar, livet som trots allt måste gå vidare.
Lars Vogt vecklar ut en bröt med noter meterbrett innan han börjar spela.
Och här kommer alla fördomar om Schönberg på skam, musiken är allt annat än svårtillgänglig. Från det inledande, enkla spatserandet gör den mästerliga fraseringen och tydliga rytmiken verket till något alldeles extra. Ja, de olika stämmorna blir till röster, berättar en historia. Mer upprört attackerande småningom, krafter svänger härligt mellan instrumentgrupperna.
Bleckblås med sordin klämmer i och följs av basar, virveltrumma och xylofon i hotfulla slag. Vogt spelar med rörlig intensitet och känsligt allvar, klatschar till och mullrar likväl. Bleckblås och stilla stråkar varslar ofärd. Ett större staccato och så: pianostämmans lugnt konstaterande solo.
När orkestern kommer in igen blir det än mer kontrastrikt med pukslag, virvlar, bollade blåsfraser. Pianosolo igen: glimrande drillar. En större lätthet varvas så med upprörda attacker mot slutet: inre och yttre känslostormar. Konserten avslutas lite tungt med Richard Strauss Metamorfoser för 23 stråkar. Strauss valde, om inte samarbete så samexistens, verkade i Tredje Riket till slutet. Verket är en sammanfattning av den tyska musikens storhetstid och en sorgesång över den kultur kriget lagt i ruiner. Det blir en väl sammanhållen väv, med fyra teman i ständig förvandling. Orkestern spelar med innerlig glöd, avskedsstämningen blir stundtals gripande, stundtals något sövande. Då och då hörs en del av ett välkänt tema, tillskrivet Albinoni, och mot slutet kommer basarna med ett citat ur Beethovens Eroicasymfoni. Trots sorgestämningen förmedlar musiken också en obruten kraft som tycks säga: musiken består, vad som än händer.
Robin Ticciati återser vi redan vid säsongsstarten i september, glädjande nog.