Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Myror, myror, myror...

Annons

Det finns en oro i Leif Holmstrands dikter. Jag läser och förstår mig inte riktigt på den, tills jag inser att den finns inbyggd i språket och att titeln på samlingen, Myror, anspelar på detta.

Myror är oro. Tänk på myror under huden. Eller på huden: Ibland är det svårt att förstå vad kroppen säger, vad den kan tänkas mena med exempelvis sprittningar och småryck i kalla magens ytskikt.

Det är så mycket att förstå, så mycket att ta ställning till, att närma sig eller fly ifrån – och veta när det är rätt att göra vad – i denna värld. Som det här med att vara man och kvinna. Som det här med att överhuvudtaget ha ett begär. När ska man följa det och när låta bli? När har man ett fritt val och när blir man slav under det? Holmstrand pekar bakåt, mot barndomen, som ett slags vila inför vuxenvärldens roller och krav, mot en tid då drifterna måhända var enklare och lättare att ha att göra med: ”Du bör unna dig att dröja i detta tillstånd, undvika könets resning.”

Men nu är han vuxen. Nu är han mitt i livet, irrar omkring som en myra med sitt lass till drottningen. Han får skaffa sig överlevnadsstrategier, helt enkelt. Räkna minuterna fram till lunch eller tänka på annat, låta tvivlet skölja över huvud och kropp, men inte låta det in, inte låta det ta över utan ”[t]våla in och låt det glida undan”. Tvåla in och låta det glida undan? Det verkar rätt skönt, va? Den där oansvarigt långa och varma duschen inför eller efter dagen. Men hos Holmstrand andas meningen desperation och uppgivenhet. Han har på dryga 60 sidor försökt att, med betydligt fler ord, få tag i det där väsentliga, det som ska förklara, öppna upp - och så hamnar han i detta sista, ”glida undan”.

Det är en reträtt. Men bara för att slicka såren, får vi hoppas, så att han snart är tillbaka igen.