Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mystiker med många nivåer

Annons

”Man får inte behålla en vacker sak innesluten i hjärtats fulländade tystnad”, tänker Laura om en bukett rosor, i en novell ur Clarice Lispectors mest berömda novellsamling ”Familjeband” från 1960. Nu återutgiven på svenska i en utvidgad volym (= fler noveller).

Laura är en urtypisk Lispectorgestalt. En medelklasskvinna fängslad av konventioner i ett äktenskap som hon kanske inte direkt ogillar men samtidigt, intuitivt och definitivt, drivs av att bryta sig ut ur.

Dessa kvinnor är döttrar till Virginia Woolfs Mrs Dalloway. Men modigare, mer vildvuxna. Laura har just återvänt hem efter en sjukhusvistelse, kanske en psykos. Det ”genialiska var den största frestelsen” tänker Laura och inser med sorg att hon aldrig mer ska uppnå känslan av fulländning, se ”det där ljuset som en dag hade brett ut sig som cancer över hennes själ.”

Liksom rosorna ska vissna, rymmer det geniala ljuset sin eget mörker. Likväl får upplevelsen av denna djävulska skönhet inte inneslutas ”i hjärtats fulländade tystad”. Någon måste försöka skildra, nedteckna, beskriva den. Och denna någon var Clarice Lispector som genom hela sitt författarskap ständigt återvände till temat.

I Brasilien räknas Clarice Lispector – född i en judisk shtetl i Ukraina 1920, död i Rio de Janeiro 1977 – som en av de viktigaste 1900-talsförfattarna. Utomlands har hon egentligen upptäckts först på 2000-talet. Kanske för att hon skrev på portugisiska, var kvinna och dessutom skildrade till synes oansenliga kvinnor – inför den manliga blicken – ständigt på gränsen till nervsammanbrott.

Joana, huvudperson i debutromanen ”Nära det vilda hjärtat”, skiljer sig från mängden. Hon är upproriskt självmedveten och slår snart bakut när hon fängslas i ett äktenskap. Det är om hennes frigörelse som denna märkvärdigt mogna debut från 1944 handlar, nu på svenska i Örjan Sjögrens översättning; volym sju i bokförlaget Tranans finfina Lispectorsatsning.

Det är en stark, intensiv roman. Intressant är att Lispector redan som tjugoåring mutar in mycket av sitt framtida revir. Hon är redan det fundamentala, det gäckande outsägliga – Den andre, Du-et inom mig, kanske gud – på spåret. Alltså det som tillsammans med det ”feminina” berättandet har gjort Lispector till ett kärt studieobjekt bland akademiker och franska, postmodernistiska feminister som mentorn Hélène Cixous.

Utan all teoribildning kan jag dock konstatera en skojig, rentav tänkvärd utveckling. Återkommande identifierar sig Lispectors gestalter med djur och varelser, allt från katter till ostron. Joana i debutromanen vill vara en vacker unghäst. Berättarjaget i ”Passionen enligt G.H.” (1964) förhäxas av en kackerlacka (jo, Kafka går ofta igen hos Lispector).

I ”Levande vatten” (1973) har de charmiga däggdjuren och de äcklande insekterna slutligen ersatts av ett gäckande något – som gått upp i rök. Kvar är bara nuet självt, som författarjaget förgäves försöker fånga med sin penna. I själva skapelseakten, skrivandet, förvandlas ju nuet omedelbart till ett då.

Clarice Lispector är en rik författare med många skikt och nivåer. För mig är hon främst en mystiker, genom hela livet liksom på jakt efter sin egen skugga.

Låt vara att jag tänker tvärtom. Hon skuggan jagade livet.

Örjan Abrahamsson

Annons