Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nadaismen!

Annons

Karl Marx svärson, Paul Lafargue, gav 1880 ut den eldfängda pamfletten ”Rätten till lättja”. Pamfletten är en utmärkt genre för den som behärskar den, och det gör fransmannen. Han skriver nästan vällustigt, och träffande effektivt, om dåliga sociala förhållanden, läs: industrisamhället och fabrikssystemet. Språket lyfter av det ursinne han känner, men även av de möjligheter till befrielse han urskiljer. Han är otålig, stilen är ändå munter och uppsluppen. Den som förmår pamflettens konst förnöjer sin läsare.

Man bör av hänsyn till sinnesfriden varna för Lafargues skarpa drapa: om du läser denna blir ditt liv aldrig mer detsamma. Du kan inte återvända till det liv du levde före ”Rätten till lättja”. Läser du den på semestern, kommer du inte tillbaka till ditt jobb. Läser du den som arbetslös, kommer du aldrig mer ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Läser du den som ung, kommer du att bejaka dina drömmar och inte ta ett kneg vilket som helst bara för att du måste försörja dig. Du är förlorad. Lafargue fördömde löneslaveriet och förutsåg en automatiserad framtid där maskinerna tagit över, och vi inte behöver jobba särskilt mycket. Tidigt såg han det som samhällsvisionärer mycket senare skulle komma att se. Han störde ideologiskt den framväxande arbetarrörelsen, arbetsfixerad och puritan. Störde den disciplinering som var nödvändig för fabrikssystemets bestånd, med det stämpelklockor och fängelseliknande lokaler.

Lafargue insåg, långt tidigare än Foucault och andra disciplineringsteoretiker, att det största hindret mot människans frigörelse bor i henne själv. Vi är våra egna värsta fiender.

Disciplineringen av oss kan inte existera, och skulle inte fortsätta existera en enda dag till, utan självdisciplinering. Det vet varenda fängelsedirektör. Och har vetat ända sedan de moderna fängelserna uppstod, med endast ett fåtal väktare som hade att bevaka betydligt fler fångar.

MacDonald´s och gymnasieskolor bygger på samma självövervakningens princip.

Vi låser in oss själva.

En farlig sjukdom har drabbat arbetarklassen, konstaterade Lafargue med förfäran: kärleken till arbetet. Han skulle bara ha vetat hur rätt han hade. Mer än hundra år senare kanske det inte är ”kärleken” till arbetet vi kan prata om. Men däremot kvardröjande tankefigurer som blockerar och försenar frigörelsen. Arbetarklassen minskar i numerär och förlorar sina jobb, men har kvar självdisciplineringen att förlora. En hel värld står att vinna.

Långt före Lafargue utvecklade Aristoteles sitt resonemang om det goda livet. Arbete är för slavar, visste filosofen. Det goda livet är det arbetsbefriade: kontemplationen och den själsliga odlingens liv. Nu när de teknologiska förutsättningarna – som redan Lafargue upptäckte och som är betydligt mer gynnsamma i dag än på hans tid – är för handen: Hur mentalt ta steget in i detta liv? Tröskeln till frihetens rike är hög. Det krävs avdisciplinering och avprogrammering. Vi är ju så förstörda och indoktrinerade. Snärjda och beskurna. Arbetslinjens, den kollektiva villfarelsens tusenårsrike, som inte behöver vara något sådant bara vi river ned detta luftslott, vilar på ofrihet: förutsätter och leder till ofrihet.

Befrielsen från arbetets järngrepp över våra själar kräver inga handgranater eller någon gerilla. Även om det i Danmark finns ett Sällskapet för medvetet arbetsskygga element, populärt kallat De galna. Inget politiskt parti behöver bildas. Inget program eller någon handlingsförklaring tas fram. Inga flygblad delas ut. Vi kunde kalla vår antirörelse nadaismen: vi som gör ingenting. Underförstått: och mår bra av det.

Frigörelsen börjar i och med dig. Lättare och svårare kan det inte bli.