Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Någon räknar på ditt människovärde

/

Crister. Det är nu sen natt. Jag har rört mig allt mer irriterad genom de kvalmiga instängda lägenhetsrummen.

Annons

Nu efter ett sent havsbad så klarnar skallen. Det personliga är det enda angelägna. Jag skall försöka att förklara.

Det enklaste sättet att inleda den här texten skulle vara att komma med en fråga: Vad är en människa värd? Det är vad vår brevväxling bottnar i – människans plats i mänskligheten. Det utrymme vi också ger för det som är ett misslyckande. Hur många gånger skall vi tillåta ett misslyckande innan vi blir fördömande? En gång? Tre? Tusentals? Det handlar naturligtvis till viss del om vår inställning till misslyckandet. Ändå vet vi: det som skapar en människas resonansbotten är just hennes förmåga att genomleva sina misslyckanden.

Livet är både grymt och orättvist, men var går gränsen mellan att vara närande och tärande?

Och vem skall dra den gränsen? Skall den ens finnas? Mitt svar är enkelt: nej. Den gränsen skall inte finnas. En människa är okränkbar. Litteraturens uppgift måste vara att stå vakt vid den slutsatsen. Samtiden är dock en annan. Vi värdesätter andra faktorer. Efter det att jag i ett brev till dig skrivit om Författarskolor så får jag en rad mail som säger en och samma sak: Du skall inte sitta på dina höga hästar och döma. Mitt svar är naturligtvis: Varför inte det? Mitt svar till dig är dock en smula mer nyanserat. Man blir författare för att man vill säga någonting som man inte alltid förstår själv. Man vill göra världen synlig och tydlig. Man vill vara en människa.

Det som syns på författarskolorna är dock någonting annat. Det blir en slags markör. Du är ditt arbete. Din bostad. Din bil. Dina sociala kontakter. Du är ditt äktenskap och din sociala kompetens. Du är dina böcker du har skrivit.

Men vad händer då om man förlorar allt detta? Vad händer om man försätter sig själv i en omöjlig situation? Man blir ensam. Det är vad som sker. Ibland är en människa värd just ingenting och andra dagar så räknas plötsligt hennes värde upp. Allt beroende på omständigheterna. Den som misslyckas räknas snabbt bort. Vår toleranströskel för personer som misslyckas är numera väldigt låg. Först sker det en yttre förändring. Efter det kommer känslan av misslyckande att annektera dig från insidan. Du blir ditt misslyckande. Du blir din brist på bostad. Din brist på arbete. Din brist på rätt vänner.

Jag var en del av den yttre värld som jag tidigare beskrev. Det är en slags sluten kulturvärld. Det var inte tänkt så, min plats var inte given i det sammanhanget. Det var däremot oundvikligt. Och lika oundvikligt var det att jag skulle förlora mycket av det. Och in på huden förstå att en människas värde inte är beroende av dessa yttre omständigheter. Vi är okränkbara. Det är erfarenheten som har utkristalliserat sig. Jag hade nämligen på ett plan lyckats med det som jag hade föresatt mig. Jag ville leva som en skrivande människa. Ändå – eftersom mitt liv var en klassresa från Värnhemstorgets thinnerdoftande cykelkällare så visste jag också att detta inte var jag. Denna värld. Dessa meningslösa markörer. Denna längtan efter ting. Jag visste också, i alla fall klartänkta dagar, att en människa inte är levande annat än i relation till sin egen godhet. Vad är jag för en varelse om jag skriver om godhet och solidaritet och samtidigt utnyttjar en människa? Andra dagar var jag mer fartblind. Jag vågade inte riktigt formulera det för mig själv: att jag genom att lyckas förtjänade mer än andra. Att det var en frihet som gavs mig.

Så ser jag det inte nu.

Nu när jag skriver detta så är det en sen kväll och jag borde egentligen gå och lägga mig, men oron jagar i mig. Det regnar. Hög luftfuktighet. Rummen i lägenheten är fortfarande fulla av liv. Den tryckande hettan gör att man förflyttar dygnet ett par timmar och börjar leva först när kvällsregnen kommer inglidande från Öresund. En vän tog sitt liv bara ett par dagar innan jag skulle gifta mig. En annan ligger på sin dödsbädd och kämpar minut för minut emot de omänskliga smärtorna, trots att det är förgäves. Och jag sitter vaken med papper och penna och försöker förklara vad det innebär – att vara människa.

Jag kan se att en människas värde är i rörelse. Jag ser det inte själv så. I mystiken har jag lärt mig att se människan på ett annat sätt, ibland som en förklädd ängel, ibland som en inkarnation av nåd. Jag har nått fram till denna slutsats inte minst genom att misslyckas. Du känner mitt misslyckande. Du har på nära håll sett hur min sociala situation monterades ner. Du har också sett hur jag till slut inte längre kunde göra någonting åt det. Jag blev mitt tillkortakommande. Jag återkom till kroppsarbetet. Jag blev tidningsbud, flyttkarl, arbetade på Yarden. Jag förpassade mig själv bort från min identitet. Det goda det förde med sig var naturligtvis omprövningen. Att jag hade vandrat hela cirkeln runt och kommit tillbaka till det jag ville göra: skriva. Vägen till framgång gick genom det totala nederlaget; det var också så jag fick möjlighet att se vilka vänner som var gjorda av fjäder och vilka som stod kvar.

Jag hade aldrig avslutat min skolgång. Jag var nykter alkoholist. Och det vet alla, att är det någonting man lär sig när man blir nykter så är det just att misslyckas, men det är också ett misslyckande som är solidariskt. Det finns nämligen en plats där man kan utbyta erfarenheter, förhoppningar och styrka med varandra. Att misslyckas och ändå överleva kräver nämligen att man inte är ensam.

Vad är en människa värd?

Allt. Oavsett.

Det är litteraturens uppgift; att svara på frågan om människans värde och säga just så: allt.

... är det

någonting man lär sig när man blir nykter så är det just att misslyckas, men det är också ett misslyckande som är

solidariskt.

Mer läsning

Annons