Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Något saknas

Annons

I ishockeyns ungdom här i Sverige var det inte riktigt som i dag, för att uttrycka det lindrigt.

Inte nog med att säsongerna kunde bli förskjutna och avbrutna i förtid på grund av att vintern kom för sent respektive våren för tidigt, dessutom var publikens komfort och spelarnas utrustning bedrövlig.

Carlgustaf Gustafsson i GGIK minns hur det var. Han kan inte säga exakt på året när de fick riktiga handskar och någon sorts skydd, men det var någon gång kring 1947 då de gick upp i division I.

Redan något år tidigare hade allihop utrustats med varsin vit bomullskeps som skulle skydda mot tuffa smällar därute. ”Det gjorde de inte”, konstaterar Calle.

Och domarna då? Var det två eller tre domare på isen?

En.

Enda hjälpen han hade var två måldomare som stod bakom sargen på kortsidorna och viftade med en flagga då det blev mål.

Detta var väl liksom spelarnas utrustning en lågbudgetversion av hur de hade det i NHL. Där utvecklades systemet med tiden till en liten bur där måldomaren satt och kunde trycka på en knapp när pucken gick i mål. Då tändes en röd lykta ovanpå buren och alla, inklusive publiken på andra sidan av banan, kunde omedelbart få besked om att det blivit mål.

Senare blev det två domare på isen och så småningom även tre, och måldomarna förlorade sin roll som matchfunktionärer. Deras enda uppgift var att försöka visa publiken när pucken gått i mål, och domarna skulle inte rätta sig efter deras bedömning. Begreppet måldomare försvann, och någon gång på 1980-talet försvann även kurarna, lamporna och gubbarna som satt där och tryckte på knappar. De var ju överflödiga.

Och det är klart, ser man bara till det sportsliga är de ännu mer överflödiga i dag när vi har videokameror som kan vägleda när situationerna framför mål är oklara.

Egentligen behöver inte publiken heller några saftblandare, för både domare och spelare signalerar ganska tydligt när det blivit mål. Men det hör faktiskt till hockeyn, och det begriper de i Kanada och USA där ”måldomarkurarna” fortfarande finns kvar.

De är en stämningshöjare. Sånt som svensk ishockey verkligen behöver. Ulf Kriström

Mer läsning

Annons