Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När det kommer till ondskan är vi alla skyldiga

Annons

I sin fina lilla bok om ondska skriver Anna Heberlein redan på första sidan – i samband med att hon ber om ursäkt för att hon inte skriver om det goda i stället – att ”det finns så oändligt mycket mer godhet än ondska i vår värld”.

Det är nästan så att jag blir förfärad; faktiskt mer det än förvånad.

Och jag undrar på en gång: Hur mäter man det? Hur mäter man godheten sedan man konstaterat att det finns så mycket ondska i vår värld. Folkmord, våldtäkter, Förintelsen. Vilken nyhetssändning, vilken tidning som helst berättar om detta.

Men, skriver Anna Heberlein, ”summan av de goda handlingarna är större än summan av de onda”.

Jaha. Kanske är det så.

Även om det mest låter som ett önsketänkande.

Författarens resonerar mycket om det obegripliga med ondskan. Att vi inte kan, eller vill förstå den. Att vi inte kan förstå att det är helt vanliga män (oftast) men också kvinnor som blir bödlar.

Det är liksom lättare om redan utanpåskriften varslar om att en bödel är i farten. Som om man helst genast såg när en människa var ond.

Allt detta med det obegripliga kring ondskan kan förstås ha att göra med att frågan om vad det onda är, är omöjlig att besvara. Heberlein finner det vara så (hon citerar här Zygmunt Baumann).

Men Ann Heberlein har en utgångspunkt, nämligen den som säger att ondska existerar. Och ondska är då uttytt som ”summan av de mänskliga handlingar som får onda konsekvenser för andra människor”.

Det här gör att hon kan se ondskan som något konkret. Förnedring, våld, sexuella övergrepp, mord, tortyr. Alltså onda handlingar som ifrågasätter människans värde, som förstör mänskligt liv, som gör det omöjligt för den som blir utsatt att leva ett drägligt liv.

Vitsen med denna tydliga – ”konkreta” – syn är att ondskan hos Heberlein inte blir metafysisk. Just genom att ondskan förefaller så obegriplig är det ju annars lätt att ta till den förklaringen, mycket likt ett goddag, yxskaft.

Men i så fall skulle ondskan bli oförklarlig. Och då kanske inte mycket att skriva en bok om. Inte ens en ”liten”.

Sympatiskt avväpnande förklarar Ann Heberlein att hon inte på något sätt gör anspråk på att komma med någon slutgiltig lösnig på det som ser ut som ett evigt problem.

Nej, fattas bara. Men man tackar verkligen för det.

Kanske, säger hon är ondskan obegriplig. Men den är inte osynlig.

Det tycker jag är en bra utgångspunkt.

Länge var det närmast förbjudet att tala om ”ondskan” som ett begrepp, eller tillstånd. Det ledde lätt till metafysik och inte sällan, till demonisering. Den där demoniseringen ser man ännu påfallande ofta. Särskilt då hos de mer oreflekterade och osofistikerade.

Det här föder lätt tankarna till att det finns ”onda” människor, vilket inte anses politiskt korrekt. Därmed inte önskvärt. Och det icke önskvärda har vi (mycket) lättare att förhålla oss till än till ”sanningen”.

Ur detta, kan man säga, föddes tanken att det gäller att f ö r s t å förövaren.

Ann Heberlein åberopar en hel rad auktoriteter Hon diskuterar deras teser. Det kan handla om den moraliska relativismen som efter den 11 september 2001 fick sig en rejäl törn. Efter detta datum började man i stället tala om en moralisk realism. Om det som var gott för den ene var ont för den andre måste man ju utifrån det relativistiska synsättet förstå den som var ond, eller i alla fall ville ont. Svårt, ack så svårt, efter 11 september.

Följden blev att elfte septemberattacken var ond, på ett mer absolut sätt. Och det gick inte att se terroristattacken utifrån terroristernas perspektiv.

Detta alltså sett utifrån hur det kom att uppfattas i den amerikanska debatten. Här i Sverige, långt från dramats centrum, förekommer, som, bekant, andra bevekelsegrunder...

Ann Heberlein diskuterar ondskan utifrån olika ”fall”. Bland annat från fallet Anders Eklund. Hon menar att begreppet ondska återkom i debatten här i Sverige i samband med mordet på Engla Juncosa Höglund våren 2008.

Ander Eklund som dömdes för morden på både Engla och Pernilla Hellgren kom att betraktas som ond. Som ett monster. Och det av åtskilliga debattörer och skribenter, både från höger och vänster.

Och så kom den märkliga historien om Josef Fritzl och ”Skräckens hus”. Mannen som höll sin dotter och deras gemensamma barn fängslade i en källare i 24 år, sågs inte som mänsklig. Monster också där.

Ondskan fick ett ansikte

Och det var som om omvärlden, efter Anders Eklund, och sen Fritzl fick bekräftelse på ondskans existens. Människor kunde vara genuint onda.

Men det handlar också om, säger Ann Heberlein, att genom att definiera Eklund och Fritzl som ondskan själv så tar man offren på allvar och framstår själv som rättskaffens.

Men, resonerar författaren, de som också är skyldiga är alla i den stora, likgiltiga massan: Alla som inte reagerade i tid, som inte såg till att Eklund, eller för den delen vilken folkmördare som helst, fick hjälp i tid.

Utan denna tysta och, påpekar Heberlein, ”fega” opinion, hade kanske inte det onda blivit så framgångsrikt.

Slutsatsen blir alltså: Vi är alla, mer eller mindre skyldiga när det kommer till ondskan.

Ann Haberlein skriver väl och engagerande. Med påtaglig empati. Hon krånglar inte till det, hennes resonemang är glasklara. Efter att hon i fjol slog igenom med boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” om psykisk sjukdom, har hon en stor och intresserad läsekrets.

Den är hon värd också med dagens ”lilla” bok. Även om slutsatsen kan vara lite jobbig att bära.

Annons