Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Når glädjen fram?

Albert Bonniers Förlag

Annons

Det tar ett tag innan man hittar fotspåren i snön i Staffan Söderbloms nya diktsamling. På omslaget blickar en medicinman av Crow-stammen ut mot något med en rovfågel på huvudet. Och det är i naturen ”Sa han” rör sig och i en ålderdomlig miljö, där människor lever nära skogen och djuren med klockor som tagits hem från kriget och mjölk som är missfärgad.

Men till skillnad från Tomas Tranströmers harsnöspår så infiltrerar sig dikterna i miljön i stället för att skapa metaforer av den. För språket skildrar inte bara, utan påverkar i högsta grad livets gång eftersom språket är en del av livet och numera beskriver naturen med civilisationen: ”rödhaketelegrafen går: stört stört”, ”skogsduvan tutar” och imman ligger på ”skogens fönsterrutor”.

Det är lätt att önska sig att det skogiga och frodiga, som ändå lever kvar mellan alla språkliga våldförelser behandlades med större brokighet. Som om Bruno K. Öjer skrivit det, eller Lars Norén i sin mellanpoesi. Men Staffan Söderblom gör det inte så lätt för sig. Han pressar skoningslöst in dikternas innehåll i neurotiska fyrradingar. Söderblom gör det heller inte lätt för läsaren som pliktskyldigt får hålla till godo med exakthet i stället för läsglädje.

Precis så här ska det vara. För så är det. Från början till slutdikten och raderna ”och översätta/ ville jag inte bara förstå/ lite av glädjen i upprepningen/ den gudomliga upprepningen”. Det är den glädjen som inte riktigt når fram till mig, förstår jag.