Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När kommer Pride till Gävle?


I vår svenska självbild finns att vi är hur toleranta som helst när det kommer till hbtq-personer. Och nog är acceptansen i Sverige hög, betydligt bättre än i många andra länder där acceptansen tvärtom minskat.

Som i Ryssland. Eller vad sägs om Uganda där president Yoweri Museveni tidigare i år skrev under en lag som hotar homosexuella med livstids fängelse. Han kommenterade det med: "Visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte".

Med ett sådant extremexempel kan förstås problemen i Sverige låta betydligt mer blygsamma och det är värt att notera att Sverige faktiskt är ett föregångsland på området, men det betyder inte att hbtq-personer inte drabbas av fördomar och diskriminering.

– För ett par år sedan kom till exempel en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) i Uppsala som visade att homosexuella blir diskriminerade när de söker jobb.

Diskrimineringen är som störst när homosexuella män söker typiskt manliga jobb och när lesbiska kvinnor söker typiska kvinnoyrken. Rapportförfattarna sökte 4000 olika tjänster med samma personliga brev och CV. De som sökte jobb var påhittade personer och det enda som skilde breven från varandra var personernas kön och deras beskrivning av sin sexuella läggning. Betydligt färre homosexuella fick ett positivt svar på sin ansökan.

Det verkar alltså som arbetsgivare helst anställer människor som passar in i mallen.

– En undersökning från Ungdomsstyrelsen visar att många homo- eller bisexuella unga har känt sig otrygga i samband med att de idrottat i en förening. Och så många som 30 procent uppgav i undersökningen att de avstått från att delta i en fritidsverksamhet för att de varit rädda för att bli dåligt bemötta.

– Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har siffror som visar att alltför många unga hbtq-personer upplever diskriminering i samhället och att de blir kränkta av skola, vård, arbetsförmedling och socialtjänst. De är även missnöjda med polisens bemötande vid anmälan av övergrepp. Dessutom har unga hbtq-personer generellt sett lägre självkänsla, känner otrygghet och har dålig tillit till andra människor samt har i större utsträckning självmordstankar än andra unga.

Den enskilda individen drabbas hårt av diskriminering men också arbetsgivare som kanske missar att anställa en synnerligen kompetent person på grund av förblindande, fördummande, fördomar. I förlängningen blir det hela samhället som blir lidande. Det finns oerhört mycket att vinna på att bekämpa diskriminering, såväl ur samhällsekonomisk som ur ett medmänskligt perspektiv. Normerna som föder diskrimineringen stoppar fortfarande människor från att leva som de vill.

Så om någon fnyser åt Pridefestivalen som nu pågår i Stockholm kan man betänka dess ursprung som en kamp mot trakasserier och för alla människors rätt att få vara sig själva. ( Den första festivalen firades i Stockholm 1979 – samma år som Socialstyrelsen avskaffade homosexualitet som sjukdomsbegrepp i Sverige.)

Glädjande nog har Priderörelsen också hittat utanför Stockholm. Bara i år har ett antal nya pridefestivaler tillkommit. Däribland Pajala Pride och Hudik Pride.

Kanske är det så att manifestationerna för tolerans och kärlek faktiskt behövs i högre utsträckning utanför storstäderna, där det kan kännas betydligt mer utsatt och ensamt att vara en hbtq-person. Förhoppningsvis får vi snart se en regnbågsfärgad parad även i Gävle.