Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När Oskarson vrider upp världen

Så kom då djävulen till Gävle. Sanna Wikström hoppar in i ett snurrande gasklockeområde och blir åter varse: Det här är Oskarsons teater!

TEATER

Plötsligt minns jag honom i Folkteaterns enda musikal "Trollkarlen från Oz", i den där scenen när allt avslöjas och han i rollen som trollkarlen, en lite gnälligt besatt man bakom alla spakarna, visar sig vara den som ställt och styrt med de fyra vännerna på väg till Smaragdstaden.

Inga övriga jämförelser med teatermannen Peter Oskarson, men vrider upp världen gör han – och som han gör det. För gasklockeområdet har nog aldrig snurrat och vibrerat som när Folkteaterns Faust, vandringen från himlen, genom världen och mot helvetet, tar sin början i retorten på fredagskvällen.

Här finns de levande och de döda, här finns nu och då. Mefistofeles, till utseendet en mix av Cabaret och A Clockwork Orange, görs av halva ensemblen, de vita eller kärlekens röda, görs av den andra. Mellan dem den alkemiska brygden, trollkarlens sanningsserum, drycken som skiljer verklighet från dikt? Därmed kan spelet börja kring den slitna själ som så ofta sålts och under svåra kval budats tillbaka för att kursas ut till marknadsvärde – och förloras igen.

Nära på hela första akten tar oss med i en malström, Oskarson skakar om, blandar och ger ur sin digra regi, här finns From-Olles hälsingska arv och altarskåp, en och annan smaragdbagge, en midsommarnattsdröm, till och med gungande, brölande klangbockar – vad jag saknat dem! Och ibland, när det spelas på tvären över hela det retortska scenrummet, känns det som om Järvsös Träteater återuppstått.

Men lugn, det handlar om – om än magnifika – så endast blinkningar. Ett minnets Folkteater som i dag blir helt nya bilder, referenser, för den som möter Faust och teatern för första gången.

För Fausttråden är stark, som ett hjärta hårt knutet av sisal, och drar oss likt Ariadnes berömda tråd ut ur grottan och in i akt två i stora klockan och in i den antika världens allmänmänskliga frågeställningar. Här har Peter Holm brett ut en trappa, likt den man dansar nerför i amerikanska show-biz-filmer. Men vi möter idel klassiska, litterära storheter, stundtals väl fragmentariska, medan den sköna Helena och Faust bär historien som kärlekens tärande, röda tråd – liksom en fantastisk pojke som svävar i en glasbubbla högt ovan oss.

Så skräddar Peter Oskarson ihop sin, vår, jättelika livsväv. Ur en regi som inte är annat än mästerlig hålls hundratals skådepelare, musiker, scenarbetare ihop i en föreställning som visar vad gasklockeområdet kan – ska! – användas till: Magnifik Oskarsonteater. Samma storhet i scenograf Peter Holm som åter balanserar sin humor och djupa kunskap om rummen i ett ljuvligt fantasteri. Utan att avslöja för mycket, helvetets skärseld kan stå rätt ur det du trodde var vatten. Det är onödigt att nämna nån särskild i ett enastående ensembelspel, men extra lycklig gör mig Anna Andersson vars växande på scenen inte vet några gränser, grande dame Margareta Hallin som för in ett helt operalivs röst och perspektiv i allt det snurrande, Arabella Lyons och Alexandra Zetterberg-Ehns maliciöst lockande djävular, Skottes Kalle Zerpe som ett kitt mellan då och nu, Moto Boys spröda, musikaliska kraft – och Martin Paretos förvirrat nakna Puck som kommer att gå till Gävles teaterhistoria.

På slutet spänner en rasande Arabella Lyons Mefistofeles blick i oss alla: Jag förbannar er! Men ljuset stiger från krönet av trappan och Dan-Axel Hällström tar ömt Margareta Hallins hand nerför den.

Läs våra andra Faust-artiklar:

Kan man reflektera utan moral?

Faust i Grekland

Skottes ska bjuda på skrönornas Faust

Moto Boy gör musiken till Faust