Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När pappa blev Ann-Christine

Historien är smärtsamt personlig men intervjun går bra. Ändå oroar jag mig inför fotograferingen av Ester Roxberg och hennes pappa Ann-Christine som ska ske ett par dagar senare. Jag lever mig in i hur jobbigt det måste vara att bli porträtterad i sin nya kvinnliga identitet efter att ha levt 58 år som man.

Annons

Efteråt berättar fotografen att det gick galant, att det inte verkade vara några problem alls för just Ann-Christine.

Automatiskt hade jag utgått från motsatsen, jag trodde mig till och med veta – trots att de hade svarat ja, och trots att Ester Roxberg redan då hade berättat om den omedelbara förändring som inträffade när hennes pappa började klä sig i kjol och lila strumpbyxor.

– Det som ändrades direkt var hans sätt att gå. Ann-Christine går med rak rygg, sa hon och pekade på bokens omslagsbild som föreställer henne själv tillsammans med fadern, kyrkoherden Åke Roxberg, tagen innan han kom med sitt avslöjande.

Ester Roxberg skrattar in i kameran. I bakgrunden syns hennes pappa i profil, med blicken sänkt.

– Åke hade väldigt bestämda åsikter, han kunde brusa upp, men samtidigt hade han den här mulna deppiga sidan, han gick alltid med slokande nacke, han var väldigt frånvarande, särskilt på senare år. Han var sällan glad. Ann-Christine ler och skrattar mycket mer.

Ändå var den här ”processen”, som hon kafkalikt kallar sin pappas förvandling, allt annat än självklar just för Ester Roxberg. ”Min pappa Ann-Christine” är hennes självbiografiska pappabok om hur faderns ändrade livskurs får henne, Ester, att ompröva den barndom som hon ditintills sett som så trygg och lycklig, men också synen på sig själv.

”Se upp lilla människa, snart smäller det” löd titeln på en dikt som hon hade skrivit några år tidigare. Nu ter den sig som en profetia. Om hennes pappa, tillvarons ankare, kunde visa sig vara en annan, hur var det då med henne själv?

Medan arbetsplatsen Svenska Kyrkan verkar omfamna det oväntade beskedet från kyrkoherden retar sig hans dotter på alla som applåderar hans mod.

– Varenda människa sa han var modig. Men när man säger att någon är modig säger man inte också då att han är lite galen? Att någon gör något som inte förväntas, som inte är norm? Det är lite nedlåtande, ungefär som att säga ”det var modigt av dig men jag skulle aldrig göra så, jag är glad över att inte vara i dina skor”.

I korta episodiska texter väver Ester Roxberg samman uppväxtminnen med sina reaktioner på sin pappas förändring. I stället för att vänta och skaffa sig distans skrev hon där och då, ofta osmickrande om sig själv. Som när hon plötsligt ändrar sig och vill att hennes pappa ska komma till hennes bröllop som just pappa Åke, inte som Ann-Christine.

– Jag kände att om jag skulle skriva den här boken måste den skrivas helt ärligt. Det blev en dokumentation av det jag genomgick, med alla rädslor och egna fördomar. Jag tror att jag hade glömt allt det om jag hade skrivit senare. Redan i dag har jag svårt att komma ihåg och nu skulle det kännas jättekonstigt att träffa min gamla pappa.

Omgivningens reflexmässiga lustigheter över en man som sätter på sig kvinnokläder var djupt sårande, men bokens stora rannsakning gäller tveklöst henne själv.

Hon förnekar heller inte skrivandets terapeutiska värde. Det hjälpte att försöka förstå vad som var så jobbigt. Till exempel när hennes pappa ringde för att prata om sin förvandling och hon vägrade lyssna.

– Herre gud vad jag är hemsk, varför håller jag på så här? Men det är ju så mycket som ligger i dotterrollen som man inte kan ta sig ur, i det här att man är så irriterad på sina föräldrar.

– Man skalar av allt tillsammans med sin familj, och det är också fint. Man är odräglig. Tänk vad skönt ändå att vi kan vara så med några människor.

Annons