Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När verkligheten överträffar ­verkligheten!

Annons

Minns ni tidningsartiklarna för ett par veckor sedan om katten som klättrade upp i trädet i Österfärnebo och vägrade komma ner? Lill-matte skulle klättra upp för att hämta ner den, men det ville sig inte bättre än att hon blev rädd och till sist fick brandkåren rycka ut och hjälpa henne ner. Katten själv följde efter ett par dagar senare. Kanske har jag ibland lite livlig fantasi, men visst symboliserar detta enkla (nåja) vardagsdrama tydligt hur vårt samhälle fungerar idag?

Låt oss börja med katten. Den symboliserar allt det vi strävar efter – kanske makt, pengar eller status. Vi kan kalla den för skatten. Visst händer det att vissa av oss lyckas fånga den ibland, men för de flesta är den lika oåtkomlig som en katt högst uppe i ett träd. Vi kan egentligen bara stå nedanför och fjäska för den, kanske försöka muta den – eller möjligen vädja till dess ädla sidor. För katten är det ointressant vilken metod vi använder, för den gör ändå som den vill. Och några ädla sidor skulle jag vilja påstå att den egentligen inte har.

Sedan har vi trädet. Utmaningen. Eller kanske det hinder som gör att de flesta av oss inser att den eventuella belöningen inte står i proportion till riskerna. Kanske börjar vi klättra någon enstaka meter (såvida det inte är en tall, då gör vi inte ens det), men inser snart att risken att falla är större än chansen att lyckas.

Men det finns de som är så otroligt sugna på denna skatt att de ändå tar chansen och börjar klättra. Och de kommer – precis som lill-matte i Österfärnebo – efter ett tag att upptäcka att det faktiskt inte är så svårt att klättra uppåt. Det gäller bara att vara målmedveten, motiverad, modig och lite äventyrlig. Och inte titta neråt. Bit för bit, decimeter för decimeter, börjar adrenalinet att pumpa allt häftigare. Bit för bit kommer de allt närmare sin belöning. Vissa ger sig inte förrän de sitter i trädets topp. Men där är det trångt, och grenarna där är veka. Många stannar halvvägs upp och sätter sig på en gren där de ändå kan sitta nära skatten och se ner på dem som inte kan eller törs klättra.

Lill-matte symboliserar givetvis alla de som av olika anledningar klamrar sig fast och inte vill eller vågar klättra ner igen, trots att de kanske skulle trivas bättre nere på marken än halvvägs upp i en rönn. Jag inser givetvis att den riktiga lill-matte hade de ädlaste syften, men de andra klättrarna – visst känner ni igen dem? För att få ner dem ur trädet krävs en utryckning av brandkåren.

Och brandkåren är givetvis du och jag. Vi som ibland blir tvungna att ingripa för att lyfta bort personer som suttit i trädet alldeles för länge och blivit kåda-beroende. I verkliga livet löser vi det till exempel genom insändare i lokaltidningar. Men det är svårt att insända ner någon från ett träd.

Och i ärlighetens namn så skulle de flesta av oss inte platsa i brandkåren. Vi skulle bara stå nedanför trädet och ropa: – Kom ner! Nu räcker det! Och själv har jag gjort det jätteenkelt för mig och skaffat hund i stället för katt. För hundar klättrar inte i träd. De viftar bara på svansen!

LARRY FORSBERG