Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nationalparksglädje - en chimär

Annons

Nedre Dalälvens nationalpark bildades 1998 för att bevara ett stycke unik svensk natur. Det är de återkommande översvämningarna som ger landskapet sin särprägel med strandkärr och älvängar. Områden som lätt också fylls med vatten när regnet strömmar ner.

Redan när parken inrättades var myggplågan ett faktum, inte varje år, men vid stora regn och stora vårfloder gav vattnet de bästa förutsättningarna för översvämningsmyggen att kläcka ut och ge de närboende ett rent helvete.

Genom jobbet som reporter har jag fått förmånen att skriva om problemen och belysa hur illa det är för folk och fä. Jag har fått träffa de utomordentligt kunniga forskare som gör sitt bästa för att hjälpa de som bor i området och ska leva där även under sommaren.

För att inte tala om alla dessa turister som så gärna vill besöka området som fått den högsta bevarandestatus ett stycke natur kan ha, då det blivit nationalpark.

Det är en del av våra myndig-hetspersoner som vågat sig till området under myggutbrotten, de är alla eniga, ”så här kan vi inte ha det”. Ett nästan bevingat ord av förre miljöministern Kjell Larsson, när han kom myggsommaren 2000.

Sedan har områdets översväm-ningsmygg bekämpats i omgångar, men en myndighet har konsekvent bestämt sig för att gå motsatt väg, natur-vårdsverket. Deras ansvariga har valt att vända den andra kinden till och avstå från ett besök. Kanske för att om de kom dit skulle de inse läget och byta åsikt.

Jag är själv ekolog i grunden och har förståelse för den försiktighetsprincip som råder, speciellt för en natio-nalpark. Men vad gör parken för nytta egentligen om ändå ingen kan resa dit under årets ljuvligaste tid då man har semester.

Man kan samtidigt fundera på vilken nytta den talrika översvämnings-myggen har. En art som förekommer så oregelbundet och bara vid översvämningarna kan inte utgöra födobas för någon annan art i ett långsiktigt perspektiv.

Oavsett om medlet skulle påverka långsiktigt någon kuse som vi inte känner i dag så är en bekämpning av myggen nödvändig.

Erfarenheten från andra länder och forskningsprojektet pekar ändå på att risken för en naturens kollaps som följd av bekämpningen är obefintlig.

Själv skulle jag gärna se en fortsatt forskning, men då med en folkhälsoaspekt.

Hur stressande är det att bo i eländet, vad innebär det för både vuxna och barn att inte kunna vistas ute sommartid och när man ändå tvingas ut inte kan njuta av utevistelsen. Hur är det att bruka jorden med en ettrig blodtörstande myggsvärm runt kroppen.Frågorna är många, men vem vill och vågar studera fenomenet för det lär innebära en hel del stick.

En iakttagelse man inte kan undgå är att inom nationalparken bekämpas bävern. En art vi utrotade 1871 och sedan 50 år senare inplanterade. I dag etablerar den sig över hela landet och finns talrikt i just Dalälven. Jo skälet är att bävern behöver mat och helst äter den asp. Samma träd som den försvunna vitryggiga hackspetten också vill ha, både för mat och som boträd.

Till den vitryggiga hackspettens fromma ställer också staten över 200 miljoner åren 2005-2008. Här ställer alltså vår högsta naturvårdande myndighet två arter mot varandra.

Varför kan inte naturvårds-verket också ställa människan mot myggen, det har miljööverdomstolen gjort när de gav länsstyrelsen bakläxa.

Återstår frågan om det finns skäl att behålla nationalparken om inte vår högsta naturvårdande myndighet tänker om. Jag hoppas att de drabbade i nedre Dalälvsområdet tar upp den frågan, inte minst skulle det sätta press på våra politiker inför framtida bildanden av en nationalpark.

”Frågorna är många men vem vill och vågar studera fenomenet för det lär innebära en hel del stick”

”Vad gör parken för nytta egentligen om ändå ingen kan resa dit under årets ljuvligaste tid då man har semester”